www.dugamladufria.se Back
Du gamla, du fria... Spela: Du gamla, du fria..
Svensk tid (exakt)

Kalender

Berätta vad du tycker
Anmäl fel
Tipsa om nya länkar.
Annonsera

Kontakt: Rolf Ekberg.

Surftips

agetest
airportinfo
allaböcker
allapolitiskapartier
allatelefonkataloger
allatidtabeller
alltombåtar
alltomhästar
ambassader
arbetsförmedling
barnkul
bilar
bio
blismal
bostad
bästaelpriset
dagensmat
dagensordspråk
dagensresor
dagenssport
dagensväder
dinstad
dinbank
finnenpartner
fisken
frågesport
färg
gatusökning
gratiserbjudanden
gördetsjälv
humor
huskurer
julklappstips
konsert
kungahuset
kändisskvaller
kärleksbrev
körkortsfrågorna ä
körskolor
låssmeder
lagabilensjälv
mammapappabarn
minaglasögon
minamediciner
minatänder
minfrisyr
minhund
minkatt
minsemester
minsäng
minsyn
mintelefon
minträdgård
mittakvarium
mitthoroskop
mittkörkort
muséer
musik
myndigheter
måbättre
mästerkocken
nationalsånger
nyheter
organtransplantation
personlighetstest
pass
postinfo
presenttips
reinkarnation
sexigaunderkläder
skickablommor
skollov
sminktips
spel
Sverige
språklexikon
spökhistorier
studentexamen
studierådgivning
stålmannen
sökochfinn
Teater
tankeläsning
testadigsjälv
uppslagsverk
vykortsmuseum
världsrekord
väljarbarometern
web-skola
äldreomsorgen

Välkommen till
www.spökhistorier.se

  Hej och välkommen till Svenska spökhistorier. Detta är ett urval av de bästa bidragen till den av Stockholms-Tidningen år 1938 anordnade inventeringen av svenska spökhistorier. Dessa publicerades i deras Söndagsbilaga under ett antal veckor det året, och man får ju vara innerligt tacksam för att Stockholms-Tidningen tog detta initiativ.

  Som du kommer att märka, så är språket ålderdomligt, så som det var på den tiden och jag har valt att inte ändra i orginaltexten, eftersom den är fullt begriplig än idag. Denna spännande läsning bjuder vi dig på gratis. Den finansieras av reklamen till höger. Klicka gärna och titta på deras spännande saker också.

Med vänlig hälsning

Rolf Ekberg

Svenska spökhistorier.
Innehåll:

                 Förord till 'Svenska spökhistorier'

Kapitel 1. Spökerierna på Löfstad slott
Kapitel 2. Claes Podebusch åker var natt till sitt slott
Kapitel 3. Barnliket under golvet
Kapitel 4. Den lilla grå gumman
Kapitel 5. Prästen med de vita hästarna
Kapitel 6. Den huvudlöse prästen
Kapitel 7. Den osynlige mannen skrämde slaktaren
Kapitel 8. Spökerierna på Sörby
Kapitel 9. Spöket på vindskammaren
Kapitel 10. Det mördade barnet som spökade
Kapitel 11. Tomtedansen i spökgården
Kapitel 12. Det svarta ekipaget
Kapitel 13. Drängen som brann inne
Kapitel 14. Farfars hämnd
Kapitel 15. Den mördade kvinnan går igen
Kapitel 16. Den gamle bysmedens vandring
Kapitel 17. Spökmordet på ljusa dagen
Kapitel 18. De ihjälfrusna barnen gå igen
Kapitel 19. Polisen i spökvillan
Kapitel 20. Spöket på Wittskövle och Barnekowska ringen
Kapitel 21. Vad spismuren gömde
Kapitel 22. Anckarströms skåp
Kapitel 23. Spökerierna på Råå
Kapitel 24. Det hemska ansiktet
Kapitel 25. Den grå gubben
Kapitel 26. Spöksynen från fyrtornet
Kapitel 27. En hemsk forskjuts
Kapitel 28. Vad gömde den gamla kistan?
Kapitel 29. Riksgrevinnans nattsupe
Kapitel 30. Förebud om barnets död
Kapitel 31. Den döde prästen på vinden
Kapitel 32. Spöket som skrämde drängarna
Kapitel 33. Den döda drev sin vilja igenom
Kapitel 34. Hästarna fingo sina manar flätade
Kapitel 35. Den svarta damen i vävskolan
Kapitel 36. Spökerierna på Egelsvik
Kapitel 37. Spöket vid glasbruket
Kapitel 38. Vålnaden som spärrade vägen
Kapitel 39. De båda kvinnoskepnaderna
Kapitel 40. Käppen som alltid föll i golvet
Kapitel 41. Spöket vid Trosa kyrka
Kapitel 42. Den genomskinlige gubben
Kapitel 43. Ett infriat löfte
Kapitel 44. Vem tände ljuset på Nynäs?
Kapitel 45. En syn
Kapitel 46. Svarta damen på Överås
Kapitel 47. Den döda gumman och hennes kista
Kapitel 48. Lappgubbens förbannelse
Kapitel 49. Det illvilliga spöket
Kapitel 50. Spöket vid korsvägen
Kapitel 51. Vålnaden i Fjellstedtska skolan
Kapitel 52. Spöktåget i Jokkmokk
Kapitel 53. Spöket vid milan
Kapitel 54. Spöket som spann silke av gran
Kapitel 55. Den gamla kvinnan med flickan
Kapitel 56. Den mördade uppenbarar sin grav
Kapitel 57. Rösten som angav drunkningsstället
Kapitel 58. Nisses håla på Ekenäs
Kapitel 59. "Joramålarna"
Kapitel 60. Spökljuset
Kapitel 61. Trappan slets bort från huset
Kapitel 62. Synen på midsommardagen
Kapitel 63. Den döda visar sig för prästen
Kapitel 64. Synen vid ödetorpet
Kapitel 65. Spökerierna vid kyrkogården
Kapitel 66. Spöket vid Karlbergskanalen
Kapitel 67. Prostinnans sparslant
Kapitel 68. Spökeriet i fabriken
Kapitel 69. Tirupakäringen och prosten
Kapitel 70. Den underbara musiken, som varslade om dödsfall
Kapitel 71. S:ta Birgittas pilgrimsfärd
Kapitel 72. Spökhären drar förbi
Kapitel 73. Den stulna fattigkassan
Kapitel 74. Den skrattande haren i sovrummet
Kapitel 75. Den döda knackade i väggen
Kapitel 76. Liktåget som varslade dödsfall
Kapitel 77. Fyråringens spöksyn
Kapitel 78. Den vita skepnaden och dödsfallet
Kapitel 79. Den huvudlöse gubben
Kapitel 80. Den frackklädde vid galgbacken
Kapitel 81. Den gamla kvinnan på vinden
Kapitel 82. Spökbåten som sjönk

Förord.
Om spöken och spökhistorier
Gunnar Granberg, 1938
"Ja, si ja vet nog inte så mycke, men si om han hade kommit för ett par år sen, när Karl-August levde, då skulle han ha fått höre. Dä va en riktit urmodi gubbe, och han hade så mycke å berätte om hur dä va förr i tin. Men nu ha mest alle di gamle gått bort, å dä ä snart ingen, som kommer ihåg, hur dä va förr."

Ungefär så får en upptecknare av folkminnen ofta höra i våra dagar (=1938), när han är ute i bygderna, och det kan ju kännas nedslående, men kanske kan han finna någon tröst i det förhållandet, att detta konstaterande, att det gamla är försvunnet eller i varje fall håller på att försvinna, det är ingenting nytt. Så har det låtit så gott som i alla tider om än med större eller mindre styrka. Det är den obotligt konservatives klagan, säger kanskeframstegsmänniskan, men det kan också vara optimisten som talar på detta sätt. Så skriver t. ex. Med tillförsikt kyrkoherden Gaslander under 1700-talets senare del om påsksederna i Västbo härad i Småland, att "den osed, som för 12 a 16 år warit i bruk, att skjuta Dömel-Onsdags och Påska-Afton, samt korsgörande på dörrar, samt stora eldars uptändande desse nätter på högder, är nu så aldeles aflagt, at icke et enda skott skall höras". Däremot är det med vemod som i slutet av 1500-talet en engelsman, som gjort stora och värdefulla samlingar av folkminnen i sitt hemland, konstaterar, att ett flertal seder, bruk och föreställningar, som han erinrade sig från sin egen barndom eller som han hört talas om, senare försvunnit.

Utan tvivel förhåller det sig också så, att det inte endast är i våra dagar, som gamla sedvänjor fått vika för nya, utan detta har i viss mån alltid varit fallet, om än i olika grad. Vid en närmare undersökning skulle det härvid vara lätt att konstatera, att även tidigare mera konservativa perioder växlat med för de gamla traditionerna ödesdigra brytningstider. I vårt land har särskilt kristendomens införande, reformationen och senare tiders frikyrkorörelser varit perioder av snabb förändring - för att nu endast nämna några, som beröra det religiösa området. .

Men å andra sidan får man inte glömma, att man ofta dragit förhastade slutsatser rörande det gamlas försvinnande. När t. ex. Gaslander förklarar, att man i 1700-talets Västbo upphört att skjuta påsksmällar och tända påskeldar, så kan ju detta endast ha varit en företeelse av mera tillfällig art, ty sederna i fråga leva ju till stor del ännu kvar (1938). I det sammanhanget kan det också förtjäna nämnas, att det återupplivande av gamla seder och bruk, som i viss mån är karakteristiskt för våra dagar - jag tänker på folkdanser, bärandet av folkdräkter, lekar, högtidsseder m. m. - även det har ägt rum tidigare om än som det förefaller i mindre omfattning. Över huvud taget kan man nog säga, att en viss modeväxling gjort sig gällande på folksedens område. .

Men ehuru med de inskränkningar jag här antytt, så är det ju inget tvivel om, att inte den brytningsperiod, som vi nu och särskilt sedan 1800-talets mitt befinna oss I, är av särskilt radikal beskaffenhet. Dess verkningar ingripa nämligen djupt och avgörande på så gott som alla livets områden, inte bara det religiösa utan också och framför allt det praktiska och ekonomiska. Det gamla bondesamhället är statt i en så gott som total omvandling; nya samhällsgrupper ha snabbt vuxit fram, och det har blivit en helt annan och snabbare rytm i hela livsföringen, som gör, att det inte längre finns några livsmöjligheter för de gamla traditionerna. Och omvandlingen har skett så snabbt, att man ofta har en känsla av att två skilda generationer av i dag också beteckna två skilda världar. .

Alla de gamla traditionerna befinna sig emellertid inte i samma utsatta läge, och det var därför med avsikt jag nyss talade om "flertalet". I själva verket har man att göra med vitt skilda kategorier, och framför allt kan man, om än med en grov generalisering, tala om mera yttre och mera inre betingade traditioner. Med de förra menar jag då sådana, som sammanhänga med det praktiska livets lagar och förhållanden, med de senare åter sådana, som emanera mera direkt ur människans väsen, och som äro ett uttryck för hennes kollektiva och individuella psyke. Traditioner av det senare slaget komma alltid att ha livsmöjligheter; alltid kommer t. ex. Människan att reagera med fruktan inför det övernaturliga och oförklarliga och ångest inför döden. Våra dagars ockulta företeelser, tron på amuletter och på spåkvinnors förmåga att förutsäga våra öden o.s.v., allt detta visar ju till fullo, att övertron har djupa rötter i människan. .

Till denna livskraftiga traditionsgrupp höra också spökhistorierna. Kännetecknande för spökerier är ju att de vanligen sägas ha med döden och de döda att göra, men i övrigt kunna de vara av den mest skiftande beskaffenhet. Den ur folkloristisk synpunkt viktigaste gruppen måste nog de mera traditionsbundna spökhistorierna sägas vara, inom vilka man kan urskilja vissa bestämda motiv, som för övrigt ofta låta sig undersökas geografiskt. En karakteristisk sådan grupp är t. ex. den, som handlar om det mördade barnets gengångare, alltså om gasten, mylingen (myrdingen), utbölingen och vad den än kallas, olika i olika trakter. Det är en ogift moder, som dödat sitt späda barn och gömt det i en rishög, i ett ihåligt träd eller - som sägnen berättar - i en bytta med lock. Och så skriker den lille. Han vill, att brottet skall uppdagas och att modern skall få sitt straff. "Ta ur pinn, ta ur pinn!" ropar han åt de förbigående för att dessa ska leta rätt på byttan han blivit gömd i och ta ur pinnen, som binder locket, så att han kan bli fri. Det är en sägen, som finns så gott som över hela landet. - En annan berättar om hur dansen går en helgdagskväll i en bondgård. Då hör man plötsligt ett klagande rop: "Om inte sassa (saxen) vore, så skulle ja opp å dansa med mor min, om inte sassa vore, så skulle ja opp å dansa med mor min." De närvarande blekna, men ett par rådiga pojkar bryta upp tiljorna och finna i fyllningen ett litet bylte med en sax över. Man tar bort den, och då flyger mylingen - ty en sådan är det - på sin mor och dansar henne till döds eller bringar henne på annat sätt om livet. Denna sägen är som docenten Campbell visat spridd särskilt över östra delen av landet alltifrån mellersta Småland och ända uppåt Norrland. .

I övre Norge och angränsande delar av Sverige ropar mylingen och ber att få namn, att bli döpt kan man säga. När han så av någon, som hört honom, fått sitt namn och så blivit mera lik de barn, som dött en naturlig död, då blir han lugn, och det blir tyst. Så snart man uppe i övre Norrland möter den artegna finska kulturen, påträffar man också en ny typ av dessa gast-eller mylingssägner. Äpärä kallas den lille stackaren där, och klagande ropar han: "Far ge mig strumpa, mor ge mig sko, barren sticker mina fötter på den ödsliga Karjalaheden", eller dylikt. Det är något av samma övertros ofta gripande poesi, som man även möter i de finska läsningarna och formlerna. - Bakom dessa spökhistorier har man ett vidsträckt kulturhistoriskt perspektiv. Man förs tillbaka ända till förkristna tider med deras tillåtna utsättande av det späda och klena barnet. En förändrad inställning i och med kristendomens införande har gett sägnerna relief, och samtidigt anar man bakom sägnernas utformning den pinade och olyckliga moderns samvetskval. Hög och låg, alla trodde man på denna gast, och man hörde hans gråt och rop. T. o. m. det praktiska 1700-talets Linne talar i sin Västgötaresa om hur ugglorna skreko som gastar, dåhan i den mörka natten nalkades Filipstad. - Det är lätt att första, att det här är vissa djurläten som spela in. .

Det är bland allmogen man i våra dagar finner dessa sägner, det är den som har bevarat dem och burit dem vidare från generation till generation. Och det är också bland allmogen, som man finner flertalet av de övriga sägentyperna om spöken och gengångare av olika slag. Det är t. ex. sägnen om dagståndaren, dagstöet, eller vad han nu kallas, d. v. s. om gasten, som råkar vistas ute, när solen går upp och som därför blir stående orörlig, än synlig, än osynlig, till dess nästa skymning kommer med befrielsen. Denne dagståndare är farlig att "råka för", och många äro de, som blivit gastkramade av honom och som därför för att bota sig nödgats släppa ett eldkol mellan kroppen och skjortan eller särken. I berättelsen om de dödas julotta ha vi åskådliggjord föreställningen om de döda som en samlad skara. Det är kyrkogårdens folk, som klockan tolv julnatten samlas till en mässa i kyrkan på samma sätt som deras efterkomlingar några timmar senare. Ve den av de levandes släkte, som råkar förirra sig till denna tidiga midnattsotta. Han riskerar att bli söndersliten, ehuru det vanligen heter, att han blir varnad av någon avliden anhörig, förmanad att lämna den utan att se sig om. När han sedan kommer igen till ottan, finner han bitar av det kvarlämnade plagget utstrött över hela kyrkan. Detta är en tradition, som har kunnat slå rot t. o. m. I städerna, och det är inte så länge sedan en stockholmsflicka under en julotta i Östermalms kyrka såg sin moster försiktigt stryka med fingrarna över bänken, innan hon satte sig; detta för att förvissa sig om, att det inte fanns någon gravmull kvar på bänken efter de döda, fick flickan veta; ty sådan mull var farlig att komma i beröring med. - Vid våra södra kuster talar befolkningen om "strandvaskare", d.v.s. gengångare efter drunknade sjömän o.s.v. .

Denna folkets gengångartro utgör ett intressant och givande område för religionshistorikern och folkloristen, och som redan har framgått kan man där urskilja flera kulturhistoriska skikt liksom avlagrade ovanpå varandra. Tro och diktning ha också i denna tro ingått en intim förening, och problemen äro många. Bl.a. har det mycket diskuterats, i vilken utsträckning de förhistoriska gravfynden tilllåta oss att blicka in i våra avlägsna förfäders föreställningar om döden och livet på andra sidan. .

Bland allmogen är det också som man finner den rikaste terminologien på detta område, något som för övrigt redan skymtat i det föregående. Man talar om gast, gengångare, dagståndare o.s.v., när det gäller personer som visar sig, och man talar om spök, krånk, oknytt, skrymt o.s.v., när det gäller något övernaturligt, som man inte närmare kan komma underfund med - inte alltid behöva företeelserna i fråga ha med de döda att skaffa, det kan vara någonting mystiskt övernaturligt i största allmänhet. - Det är en terminologi, som varierar geografiskt och som är intressant att undersöka, men som här inte är platsen att närmare gå in på. .

Det är sägner och berättelser av detta slag, som huvudsakligen finnas i våra folkminnesarkiv. I den här föreliggande samlingen saknas de emellertid så gott som helt och hållet. Bara en och annan gång skymta de såsom t.ex. I uppgifterna om hur Magnus Andersson blir gastkramad därför att han inte till den följande dagen höll inne med vad han sett, utan obetänksamt genast berättade det. Så får man enligt traditionen inte göra. Som allmogetraditioner kan man också betrakta uppgifterna om de spöken, som vräkt sig upp på förbifarande lass, så att hästarna knappast förmått dra, berättelsen om gengångaren vid milan och uppgifterna om att kreaturen på övernaturligt sätt löstes i vissa ladugårdar. I sistnämnda fall brukar man för övrigt ofta skylla på "rået" i ladugården, alltså på ett övernaturligt väsen utan spökkaraktär. .

I allmänhet är det emellertid slott, herrgårdar, prästgårdar o.d. som utgöra miljön för de här publicerade spökhistorierna. Det är alltså inte böndernas upplevelser de skildra utan närmast medelklassens, om de också spelat en ej oväsentlig roll för slottens innehavare. Att urvalet blivit sådant beror givetvis på det sätt på vilket samlingen tillkommit, och i och för sig är det självfallet lika intressant att lära känna denna traditionsgrupp som de mera utpräglade allmogetraditionerna. Det som i första hand skiljer dem från dessa är nog deras större grad av individualitet; bland allmogen är det i allmänhet de kollektiva föreställningarna som på detta område dominera. .

Som vi i fortsättningen skall se, rymmer den samling, som här publiceras, en mångfald typer och motiv. Först och främst ha vi givetvis herrgårdsspökena. I "Fyraåringens spöksyn" berättas sålunda om en dam i fotsid klänning och en gosse i sammetsdräkt, som på Hässelbyholms slott i Sörmland visa sig för en liten fyraåring och t.o.m. prata med honom. De försvinna så i en källarglugg, och genom en undersökning visar det sig, att just i den källaren en fången kvinna och hennes minderårige son en gång i tiden avlidit av umbäranden och svält. Här ha vi ett par vanliga motiv, dels att det är ett oskyldigt barn, som får se synen, dels att avsikten är att avslöja ett brott, som en gång begåtts - det senare, som jag redan tidigare antytt, ett ytterst vanligt motiv bland spökhistorierna. Till herrgårdens "vita fruar" får väl också räknas berättelsen om den dam, som visar sig på Överås slott, ehuru hon är svartklädd. .

En typisk herrgårds- eller kanske rättare sagt slottssägen är den, som berättar om Claes Podebusch på Korsholms slott i Skåne. Det heter om honom, att han åker var natt till sitt slott i ett svart ekipage och efter kolsvarta hästar, vars ögon lysa som glödande kol. Detta är ett vanligt motiv hos herrgårdarnas spöksägner, om det än vanligen heter att det är djävulen som kommer i ett dylikt ekipage för att hämta den grymme slottsherren till den sista resan - så är det tydligen fallet i berättelsen om spökerierna på Egelsvik. Typiskt i det här sammanhanget är också uppgiften om att Claes Podebusch gick igen i skepnad av en svart korpliknande jättefågel. Det brukar vara de underlydande på ett slott eller en herrgård, som berätta dylikt om misshagliga herrar, men när de historiska händelserna liksom i detta fall ligga långt tillbaka i tiden, så får man inte glömma, att verkligheten ofta kan vara starkt förvanskad. Den Knigge t.ex., som en gång residerat på "Spökslottet" i Stockholm (Stockholms Högskolas nuvarande kanslibyggnad) och som enligt gängse tradition utmålas som en grym och svår herre i förbund med djävulen - han blir för övrigt hämtad av denne i ett eldomgivet, svart ekipage - han tycks i verkligheten ha varit en god person, som bl.a. utmärkte sig för välgörenhet i det tysta. En del egendomligheter i hans livsföring ha gjort att till honom anknutits en del redan förefintliga spöktraditioner. Så kan det vara också i andra fall. .

En slottssägen av jämförelsevis vanlig typ är den, som berättas om Nisses håla på Ekenäs i Östergötland. En obarmhärtig inspektor skall ha kastat in en liten pojke i ett källarrum och så glömt bort honom; pojken begick då självmord i sin förtvivlan och spökade sedan. Karakteristiskt för den skapande fantasien är uppgiften, att en av slottsherrarna en gång lät öppna den igenmurade dörren till källarrummet. Han kastade emellertid endast en blick dit in; sedan lät han omedelbart mura igen dörren, och själv drabbades han av sjukdom och olyckor. På Ekenäs slott ha vi också den vita frun, som varslande visade sig strax före en olycka. .

Som exempel på prästgårdssägner kan nämnas berättelsen om spökprostinnans "sparslantar" - som av rubriken framgår är här avsikten att uppdaga gömda pengar - , traditionerna om "Prästen med de vita hästarna" och om "Den huvudlöse prästen". .

Ofta säges det i skildringarna, att gården, där händelsen tilldrog sig, var en riktig spökgård. Man nästan kände på sig, när man kom dit, att inte allt var som det skulle vara. Så här heter det t.ex. om en gård Sörby: "Det påstås ibland, att gamla hus ha sin särskilda atmosfär, behaglig eller obehaglig. Vad Sörby vidkom var det oförnekligt, att i den gamla herrgårdsbyggnaden fanns en olustig stämning. Man märkte det inte så mycket i sällskap, men var man ensam, smög sig småningom en allt starkare känsla av obehag över en. Den är mycket svår att närmare förklara. Man kände sig ungefär som om en illvillig främling suttit och iakttagit en. Denna känsla kunde komma öven en vilken tid på dygnet som helst, likaväl en solgassig sommardag som en mörk vinterkväll. Och när man ensam gick omkring i de, även när solen stekte som hetast, källarsvala rummen, var man alltid halvt om halvt beredd på att möta eller få se denne någon, vars obehagliga sällskap man aldrig riktigt lyckades göra sig fri från." i denna berättelse förekommer också det ganska vanliga motivet, att djuren - i detta fall hund och katt - ha en förnimmelse av spöken och kunna se dem, även om inte människorna kunna det. .

När det gäller sådana spökgårdar, blir den besökande i allmänhet underrättad om, att inte allt är som det skall vara i gården, men oförfärad och skeptisk beträffande spöken som nykomlingen är, vill han gärna pröva hur det är. Så ligger han då och väntar, när klockan närmar sig 12, och det hemska, oförklarliga närmar sig. Särskilt om han på förhand fått veta vad som brukar ske, ligger det nära till hands att förklara hans upplevelse som en genom självsuggestion framkallad hallucination. Dylika uppgifter är det gott om i de här publicerade skildringarna. .

Ej sällan är det i ett visst rum på gården, som spökerierna visa eller låta höra sig. Undersöker man då saken, låter bryta upp golvet och genomsnoka alla skrymslen eller, om intet då uppdagas, undersöka saken historiskt, så visar det sig att brott av ett eller annat slag har begåtts i rummet. Spökerierna ville ge en fingervisning härom, och hade man bara vågat fråga, så hade man nog fått veta det direkt - ett vanligt motiv i det sammanhanget är att gengångaren som visar sig säges ha möjlighet att kunna komma endast ett visst antal gånger, vanligen tre, och då måste man passa på och fråga honom; gör man inte det, är det för sent och gåtan blir olöst. Berättelsen om "Den gamla kvinnan på vinden" kommer detta motiv nära, ehuru det här rör sig om ett självmord, ej ett mord. Dessutom förekommer motivet i berättelsen "Den mördade uppenbarar sin grav". .

I allmänhet är det ju ej något tvivel om att det är en gengångare, ett spöke, man ser, men till yttermera visso förekommer ofta vad folkloristen kallar "kriteriemotiv", d.v.s. drag, som visa, att man verkligen har med en gengångare att göra. Det kan t.ex. vara så, att man ser de omgivande föremålen tvärs igenom honom; han är skugglik. Ett annat sådant kännetecken finner man exemplifierat i berättelsen om "Den gamla kvinnan och flickan". Det är där vinter och snö, och berättaren ser en gammal kvinna och en liten flicka komma vandrande över en gårdsplan, men på morgonen, när man ser efter, så syns inte ett spår i snön. Det var gengångare han sett, hustrun och dottern till torparen på stället, som visade sig på årsdagen av deras död. Ett ännu säkrare tecken är det, som omtalas i flera av skildringarna, nämligen att gengångaren är utan huvud. Så heter det t.ex. I berättelsen om "den huvudlöse gubben", att man hörde tassande steg på vinden. Efter en stund gled köksdörren sakta upp och in kom en huvudlös gubbe, iklädd svarta, storrutiga kläder. I denna berättelse möta vi för övrigt det ytterst vanliga motivet, att när en av dem som upplevde händelsen berättade den för gårdsfolket, så "blev han illamående och låg till sängs i tre dagar". .

Men det är givetvis inte bara inne i huset det spökar, utan även ute i markerna, om något särskilt hänt där - på mordplatser, platser för dödsolyckor e.dyl. Och naturligtvis spökar det på avrättsplatser och galgbackar. Så omtalas t.ex. att en frackklädd man visat sig vid en gammal avrättsplats i närheten av Kusebackarna i Västmanland. Strax intill ligger för övrigt Krånkberget; där var det alltså "krånk", d.v.s. spökerier. .

Det är spöksyner som det nu varit fråga om, men det är ju inte alltid man ser något, ofta utgöres det oförklarliga, hemska endast av buller, utan att det går att upptäcka någonting alls. Bultningar och knackningar i väggar och tak talas det sålunda om i ett flertal av skildringarna. Så t.ex. I den utförliga berättelsen om "Lappgubbens förbannelse", vars händelser ju blivit förevigade i "en ynkelig visa", en mycket typisk representant för "visor av i år". Lappgubbens förbannelser åstadkom, att den ogästvänliga gummans stuga blev hart när obeboelig. Föremål kastades om varandra, och t.o.m. prästen fick ett eldkol i huvudet, så att han "för en lång stund endast såg stjärnor för ögonen". Detta hände 1872-73 och väckte så stort uppseende, att t.o.m. "professorer från både Lund och Uppsala reste dit för att med vetenskapens makt skingra dunklet". Men allt var förgäves. - Skildringen är mycket typisk. På vitt skilda håll berättas liknande, och det har t.o.m. då och då stått att läsa i tidningarna. Det är för övrigt inte så länge sedan det i radio relaterades en närbesläktad historia från Värmland. I berättelsen här är det själva djävulen, som den hämndgirige lappgubben anlitat; det talas ju om "en luden, hornprydd och beklövad varelse, ur vars gap det stod blå svavelånga". .

Hittills har jag mest talat om det som är typiskt, om allmänt förekommande motiv, ja, man kan säga om sådant, som i hög grad bäres upp av kollektivföreställningar, men detta visar oss endast en sida av dessa spökhistoriers väsen. På grundval av dylika allmänna föreställningar utformar den individuellt skapande fantasien - eller kanske försiktigare sagt det individuella psyket - sina konkreta bilder, och jag nämnade för övrigt i början, att de här publicerade skildringarna i allmänhet äro mera individuellt utformade än de egentliga allmogetraditionerna. Detta märker man ständigt vid läsningen, men det finns en del, som äro särskilt belysande härvidlag. I första rummet tänker jag då på den säregna berättelsen om "Den skrattande haren i sovrummet". Visserligen är ju grundföreställningen om den döde, som hämnas, vanlig, och det saknas i berättelsen inte heller ett ganska spritt motiv, som omtalar, hurusom det är ett hål i den dödes gravkulle, som det ej går att fylla igen, hur man än försöker; men i övrigt är skildringen alltigenom särpräglad - den övergår allt förstånd, kan man säga. Berättelserna om "spökarmen" och om "Den genomskinlige gubben" äro också sådana där egenartade historier. .

Jag har redan nämnt, att en av de vanligaste förklaringarna till spökeriet säges vara, att det är något brott som begåtts, men det kan också vara en olyckshändelse, vilken upprepas som en spöksyn; så t.ex. I berättelsen om "Spökbåten som sjönk". Ofta sägas spöksynerna varsla om vad som samtidigt sker; man ser t.ex. en kär anhörig spöklik visa sig, och efteråt får man veta, att personen i fråga dött i samma stund som man såg synen o.s.v. I andra fall kan varslet gälla framtiden; det är de kända motiven om likskaror som båda dödsfall, om likkistsnickaren som tycker sig se personer komma och beställa kista o.s.v. En annan förklaring till spökerierna är den som bäst åskådliggöres i Ierättelsen om vålnaden i Fjellstedtska skolan i Uppsala. Det är en avliden kamrat, som i livstiden lovat att efter döden uppenbara sig för den kvarlevande vännen, vilket han också gör. Historien i fråga är i övrigt så känd och omdebatterad, att jag ej här behöver närmare ingå på den. - Även i berättelsen "Ett infriat löfte" återfinnes det nu nämnda motivet. .

Det skulle vara frestande att här ingå närmare på den olika uppfattning, som folk i gemen har om dessa spökhistorier. Det finns ju sådana, som anse att det alltsammans är bara "skräp", som ingen vettig människa bör befatta sig med, andra åter som närmast betrakta dem som intressant underhållningsstoff vid brasan och slutligen åter andra, som utan vidare ta dem som sanna berättelser ur livet. Vad de kristna synpunkterna beträffar, så kan man påträffa den åsikten, att det är synd att ens i tankarna syssla med dylika ting. Vad Gud har fördolt för människan, det skall också vara fördolt, och spöksynerna hålles då närmast för att vara djävulens bländverk. Men jag har också träffat fromma och gudfruktiga gamla, som med fullaste övertygelse berättat om möten med gengångare, som de haft, och som mena, att dessa äro uppenbarelser, sända av Gud bl.a. med syfte att övertyga människorna, att det finns ett liv på andra sidan graven. Så skiftande kunna alltså åsikterna vara. .

Men vad ligger då egentligen bakom alla dessa historier, alla dessa individuella och kollektiva föreställningar? Det är väl den frågan, som de flesta läsare gör sig, kanske otåliga över den typmässiga klassificering, som jag i det föregående låtit skildringarna utstå. - Svaret är icke så lätt att utan vidare ge, ty även om man icke som många av insändarna av spökhistorierna säger, att det är mycket mellan himmel och jord som ej kan förklaras, så måste man likväl säga sig, att människans psyke ändå rymmer mycket, som ej kan sägas vara till fullo utforskat, liksom också skillnaden olika människor emellan kan vara mycket stor, utan att man därför har rätt att tala om abnormiteter. .

Etnologen N.E.Hammarstedt skriver kort och gott i Nordisk Familjebok, att "tron på spöken härleder sig dels från drömmar, dels från en uppjagad fantasi, dels ock från en sjuklig hjärnverksamhet". Men detta är nog att taga väl hårt och okänsligt på problemet, och säkerligen protestera insändarna till de publicerade bidragen. För att försöka komma med en mera nyanserad förklaring, så vill jag till en början erinra om vad jag redan sagt om en viss grupp spökhistorier, nämligen dem, där sagesmannen redan före spökupplevelsen vet vad som troligen väntar honom. Det skulle nästan vara underligt, om han inte då, när han ligger på helspänn och inväntar tolvslaget och det han hört talas om liksom krypande hemskt närmar sig, det skulle vara underligt om inte då i Insamheten och stillheten syn-eller hörselvillor skulle infinna sig, kanske närmast framkallade av något litet buller, någon skugga eller dylikt. Gränsen mellan inre och yttre företeelser är då lätt passerad, och dylika sinnesvillor höra till det vanligaste av allt. Man kan säga, att det är självsuggestion och inlevelse i en hörd berättelse, som under gynnsamma omständigheter framkallat dem. - Till denna grupp kan man också räkna flertalet av de olika spiritistiska fenomenen. Det är den fasta tron på möjligheten av, ja, man kan säga naturliga I, uppenbarelser från andevärlden, som här utgör underlaget för det upplevda, ett underlag som för övrigt skymtar i ett par av de publicerade skildringarna. I det här sammanhanget kan det för övrigt vara skäl att erinra om det självklara faktum att olika människor äro olika mottagliga för suggestion, liksom också att denna och därmed också sinnesvillorna gynnas av trötthet - t.ex. framkallad av vaka och spänning, hunger, spritpåverkan och dyl. I det fallet kan man ge hur många exempel som helst. .

Annorlunda ställer det sig, när sagesmannen uppger, att han ingenting anade på förhand, när han råkade ut för sin upplevelse, något som för övrigt ofta är fallet i de insända skildringarna. Först efteråt var det som han av andra fick höra talas om samma sak och som han fick "förklaringen" till det hela, nämligen att nägon tidigare på den platsen gjort av med sig eller dyl. I sådana fall är det bäst att ej säga för mycket i tolkningsavseende, då man ju ej vill betvivla berättarens sanningsenlighet. Men faktum är likväl att även en sådan så att säga "förutsättningslös" person ändå ofta upplever kända motiv, d.v.s. händelser, som skildras på liknande sätt även av otaliga andra personer. Det är med andra ord kända föreställningar, som ligger till grund för hans upplevelse; och frågan är om inte självsuggestion, och då i efterhand, spelat honom ett spratt utan att han varit medveten därom. Jag har t.ex. själv träffat ett flertal personer, som med orubblig övertygelse försäkrat, att de konkret och tydligt upplevat händelser, som höra de vitt spridda vandringssägnernas område till, t.ex. kolare, som berättat om, hur de råkat ut för skogsrået och befriat sig från detta genom att slänga en eldbrand på det och hur rået då ropat: "Själv brände mig, själv brände mig!" - "själv", det var kolaren, som kallat sig så. I allmänhet underskattar man nog självsuggestionens och inlevelsens förmåga och betydelse, även om vittnespsykologien i senare tid lärt oss en hel del i den vägen. Dessutom får man ej glömma den betydelse, som drömmarna ha. Det är ej så lätt att efteråt skilja mellan dröm och vaka som mången tror, och man kan drömma t.o.m. en sådan sak som att man nyper sig i armen för att övertyga sig om att man är vaken. .

Spökhistorierna ha som man kan vänta hög ålder, och vad vår egen litteratur beträffar, så skulle man med en viss rätt kunna betrakta Petrus de Dacias - vår förste författares - skildring från 1200-talet av händelserna kring den tyska bondflickan Kristina från Stommeln som ett slags spökhistoria, även om dessa händelser ej sades ha med de döda att göra utan ansågos emanera från djävulens verksamhet. Man kan emellertid jämföra dem med den förut omnämnda berättelsen om lappgubbens hämnd. Dessutom är Petrus de Dacias skildring ett utomordentligt vittnesbörd om suggestionens och självsuggestionens betydelse. .

Spökhistorierna komma som sagt också att leva kvar, och det är nästan märkligt, hur litet de så att säga moderniserats under de tider som gått annat än i rent yttre avseende. Miljön för berättandet är kanske något annorlunda beskaffad nu än förr såväl på landsbygden som framför allt i staden. Förr var det ju framför allt höstens och vinterns kvällsbrasor som utgjorde den yttre ramen. Nu har staden jämte andra moderniteter även fått värmeledning, och som en god vän påpekat för mig, är det kanske ej minst "sommarnöjets" kvällar, särskilt framåt augusti till, som nu utgöra miljöunderlaget. Men de som berätta och de som höra på äro ändå människor av samma kött och blod som sina fäder, och de reagera på ungefär samma sätt som dessa. .





Senaste nytt, alla nyhetskanaler. TV-program Dagens väder överallt Alla tidtabeller Gatusökning Telefoner och telefonkataloger Porton, postnummer mm Din bank Alla flygplatser, ankomsttider o avgångstider.
dugamladufria.se
Dit personliga horoskop

  Om du föddes i november och under dina första sex månaderna lever inomhus med vinterdepressiva föräldrar i vintermörkret, så blir du inte riktigt samma människa som om du föddes i april och under dina första månader i livet får höra fågelkvitter, uppleva sol, värme och natur och bli omhändertagen av sommarlyckliga människor. Detta förstår vi alla. Men astrologin går ännu längre och har under tusentals år samlat på sig erfarenhet av hur vi påverkas av tid och rum i en kosmisk resa som vi alla gör i svindlande hastighet varje sekund av livet.

  Dr. Aseen Singh har studerat astrologi i hela sitt liv och blivit fascinerad av hur olika kulturer, som sinsemellan är avlägsna i tid och rum och alltså haft väldigt liten kontakt med varandra, ändå erfarenhetsmässigt har kommit fram till ungefär samma resultat.

  Han har till exempel varit på plats hos både sydamerikanska indianer och bergsfolk i Himalaya. Han har studerat gamla europeiska häxkulturer och spådomar, liksom även de gamla egyptiernas och kinesernas astrologi. Med sina kunskaper, insikter och erfarenheter ställer han nu egna horoskop som gör succé överallt. Läs mer om Dr. Singhs horoskop och se hur han, för ett mycket rimligt arvode, kan förbättra ditt liv....


..fortsätt..