|
Svenska spökhistorier.
Kapitel 10.
Det mördade barnet som spökade.
När jag var 30 år hade jag plats som husföreståndarinna på en stor
egendom i södra Sverige. Där hände mig en sällsam upplevelse varom
jag här skall berätta.
Vid tiden för mitt tillträde av platsen stod hela huvudbyggnaden under reparation och huset var fullt av hantverkare. Där målades och tapetserades och flera av de gamla kakelugnarna revos för att ersättas med nya. Under den tid som mitt blivande rum reparerades, bodde jag i ett rum, vilket för flera år sedan hade använts till jungfrukammare.
Jag hade för vana att ligga och läsa om kvällarna och denna kväll varom här handlar gjorde jag så även. I kakelugnen brann en brasa med luckorna stängda. När klockan felade en kvart i tolv var brasan ännu ej utbrunnen, varför jag beslöt att ej vänta ut den utan släckte ljuset och somnade strax.
Jag hade ej sovit lång stund förrän jag åter vaknade vid tonerna av orgelmusik. Jag satte mig upp i sängen, men kunde först i mitt yrvakna tillstånd ej upptäcka varifrån musiken kom. Så småningom klarnade mina sinnen och då hörde jag borta från det hörn där kakelugnen stod ett underbart orgelspel som jag förstod ej hörde denna världen till. Efter en liten stund stämde där in en barnkör och sjöng till orgelns ackompanjemang en sång så underbart skön. Jag kunde ej höra orden, endast melodien förnam jag.
Där jag satt på sängkanten kom det över mig som en fläkt av himlen och jag önskade bara att den himmelska sången och musiken måtte stanna kvar länge, länge. I samma stund som tonerna förklingat föll från kakelugnen en brand ut på golvet. Jag skulle resa på mig för att kasta branden tillbaka in i kakelugnen, men då märkte jag att jag ej kunde röra så mycket som ett finger. Jag var som fullkomligt förstenad. Branden formligen växte inför mina ögon tills den till slut var så grov och lång som en stock och sträckte sig tvärs över rummet. Under hela tiden brann det och knastrade det i den och den vred och krökte på sig som en orm.
Jag var nu fullkomligt skräckslagen och fullt förvissad om att huset snart skulle stå i ljusan låga. Flera gånger sökte jag ropa på hjälp men ej ett ljud kunde jag frambringa. Hur många minuter jag satt och såg på den flammande eldstocken vet jag inte, men till slut förkolnade den och på golvet fanns ej kvar minsta spår efter någon eld. Jag såg då på klockan, vilken visade en kvart över tolv och i samma stund fick jag åter min rörelseförmåga.
På morgonen berättade jag nattens upplevelse för min husbonde som var en gammal, högt bildad och god man. Han åhörde min berättelse med stort intresse till slut och så sade han:
"Ja, fröken, jag har gått och väntat på att någonting sådant skulle hända eder. Jag har själv en tid innan ni kom hit bott i det där rummet och då upplevde jag tvenne nätter precis detsamma som ni nu har berättat mig."
En tid efteråt revs kakelugnen i det omtalade rummet och då hittade arbetarna skelettet av ett nyfött barn ovanpå kakelugnskransen.
Jag undrar ibland om det där lilla barnet var med och sjöng i änglakören.
Hilde.
|
|
|
|