|
Svenska spökhistorier.
Kapitel 14.
Farfars hämnd.
Vad jag nu kommer att berätta inträffade i början på 1880-talet.
Mina morföräldrar ägde då ett litet lantställe i Blekinge.
De var nygifta. Min morfars far var ganska gammal och för
att få den passning han behövde, bodde han hos son och sonhustru.
Min mormor var många gånger elak mot honom, men han teg och led.
Så föddes min mor. Vem som var överlycklig så var det farfar. Han kunde sitta vid vaggan i många timmar i ett sträck och bara titta på det lilla pyret, som låg där. Mormor såg inte detta med blida ögon, men sade aldrig något direkt stötande till honom i början.
Efter en tid var inte farfar bara nöjd med att "se men inte röra", utan han skulle klappa och fingra på den lilla jämt och ständigt. Mormor kunde inte tåla detta utan sade till honom på skarpen att låta flickan vara, men det hjälpte inte utom för stunden.
En dag när gubben försökte lyfta upp mor från vaggan var måttet rågat och farfar fick en ordentlig utskällning. Den gången försvarade han sig tappert i det längsta, och det sista han sa när han fick lov att ge sej var: "Dä där ska du nog ha igen, du."
Den gamle var ju alldeles orkeslös, så mormor hade ju inget att frukta, men kände sig ändå obehaglig till mods av de hotfullt utslungade orden, fastän snart var det bortglömt alltsammans.
Farfar tog sin hämnd på ett sätt som mormor inte hade tänkt sig och som hon aldrig glömde. Hon fick tillfälle att ångra sina hårda ord och sin häftighet mot sin gamle svärfar.
Farfar var nyligen död. Min mor fyllde 5 år vid den tiden och kom mycket väl ihåg vad som hände.
Mormor gick upp på vinden för att hämta en sikt; hon skulle baka bröd och siktade alltid mjölet innan hon använde det. När hon kommit upp på vinden hörde min mor flera skrik samt stampningar och buller som av en brottning. Det var mormor som blev s.k. gastkramad av farfar. Strax efter kom mormor nedtumlande, kritvit i ansiktet och skakande som av den värsta frossbrytning, och jämrade sig högljutt. Efter mycket svårighet fick hon en säng bäddad och kunde lägga sig.
Stammande tillsades min mor att springa och hämta mor Kajsa. Kajsa var närmaste granne och bodde endast några hundra meter därifrån. Hon en rådig gumma, som visste bot för allt och var ofta anlitad till både ett och annat, helst när det var frågan om något "oknytt"; då var hon den enda som kunde hjälpa. Mor Kajsa såg med detsamma vad saken gällde och gjorde sina förberedelser. Hon tog glöd från spiseln och lade i en järnskopa. Därefter höll hon skopan över huvudet på mormor och stänkte vatten på glöden. Detta kallades att bränna kol. Proceduren upprepades över magen och fötterna. Hur som helst hjälpte det där trolleriet, så efter ett par dagar var mormor uppe igen. Något men fick hon inte av sitt äventyr. Men de fem blåmärkena på vardera armen fick hon behålla en tid innan de försvann.
H.B.W.
|
|
|
|