|
Svenska spökhistorier.
Kapitel 19.
Polisen i spökvillan.
i omedelbar närhet av min hemstad ligger ett stort, vackert hus
till synes öde och dystert. Jag vet mig inte ha hört något annat
namn på detta hus än Spökvillan. Alla, som bo i dess närhet, tala
också om Spökvillan med både fruktan och respekt.
Spökvillan ligger i en vacker bygd invid en av Sveriges största insjöar. Ända sedan jag som liten pojke fick följa med min far in till staden har jag hört talas om Spökvillan och de egendomligheter, som äro förknippade med densamma. Dess vackra läge, där den ligger lummigt inbäddad i en alle och dess storslagenhet har gjort att den omkring sig skapat en mystisk gloria. Den som byggt villan måste efter någon tid flytta därifrån därför att det spökade där. Under långliga tider har villan nu fått stå tom. Det berättas, att en polisman skulle få villan gratis om han kunde ligga där en natt. Polisen ifråga, som var en både modig och stark karl och som för övrigt inte var rädd av sig, accepterade anbudet. Han tog med sig två hundar och begav sig dit i skymningen. Inte skulle det väl vara så farligt att ligga där. Det var nog bara prat det där om spöken. Allt nog. Polismannen ordnade åt sig så gott sig göra lät i villan och försökte få tiden att gå genom läsning etc. Här kunde man må gott och snart var man ägare till den vackra villan, tänkte han.
Det gick bra för honom till midnatt, men då började oroligheterna. Det började med ett väsande ljud i hela byggnaden. Så gick dörren upp utan vidare. Polismannen gick och stängde den men den öppnades ånyo. Hundarna började bli oroliga och rädda och sprungo ylande omkring i rummet där deras husbonde befann sig. Därav blev även polismannen en smula orolig. Så åkte en av hundarna helt plötsligt ut genom den öppna dörren. Hunden försökte streta emot men det gick inte. Hjälplöst följde han liksom med luftdraget ut genom dörren. Så började det tissla och tassla här och var i rummet. Men ingen människa syntes. Så åkte den andra hunden ut på samma sätt som den förra under ett ivrigt gnällande.
Då började det knaka i hela huset, men polismannen hade ännu inte uppgivit tanken på att vara kvar där. Han började gå runt, runt i rummet och försökte vara obekymrad om trampet omkring sig och slamret i dörrarna. Plötsligt rycktes även han ut genom dörren. Det lönade sig inte att streta emot. Det var liksom en osynlig makt, som fick tag i honom och drog honom med. Och han hörde även när han drogs ut slamret av dörrarna och stegen bakom sig. Men ut kom han och det fort nog. Och någon villa fick han inte.
Men i hans hår, som förut saknat vitt inslag, kunde man efter den natten se vita stänk här och var. Och han talade ogärna om händelsen.
Skogens son.
|
|
|
|