|
Svenska spökhistorier.
Kapitel 20.
Spöket på Wittskövle och Barnekowska ringen.
Bland de många slott och borgar, som finnas i skilda delar av Skåne,
är Wittskövle mer än vanligt märklig. Man finner i en vacker trakt,
ett par mil söder om Kristianstad, en av det forna Danmarks
främsta renässansborgar, uppförd under 1500-talet av Jens Brahe
och fullbordad av sonen Henrik Brahe.
Under inkörsporten finner man en avlång, fyrkantig kalkstenshäll insatt. Stenens mitt upptages av en grupp, föreställande treenigheten. På ömse sidor om denna kan man läsa: "Jens Brade, her Axel Brads Sön af Kragholm" och "Froe Ana Her, Eske Billes Vater af Svanholm." Därefter följer under samma grupp: "Viskälle gaardt lod jeg Jens Brade opbige oc min fader Manu af Kong Frederik til eydom Kiöffte. Gud giffwe hand maa her lenge sta oc aldrig fra sin Rete arfving gaa. Aar 1553." Vidare läser man å borggården å Södra sidan om inkörsporten, över en dörr: "Hielp was der Hellige Trefalldighed. Anno 1577", samt på ömse sidor härom: "Henrik Brahe oc Leune Thott."
i dessa angivna inskriptioner har man alltså stallets byggnadshistoria. Tidigare låg detta ett bösskott väster om dess nuvarande läge, medan det ännu tidigare låg några kilometer längre bort, närmare kusten. Gården hette då Egeside och innehades av en släkt med detta namn, precis på samma sätt, som det närbelägna godset Ugerup, vilket innehades av en dansk släkt med namnet Urup.
Wittsköfle har under äldre tider ägts av trenne släkter. Hur många sekler släkten Egeside besuttit godset känner man icke. Under mer än tre hundra år var Wittskövle, genom gifte, sedermera i Brahesläktens händer. Sedermera kom det stora godset, jämväl genom gifte, till Barnekowska ätten. Under tre hundra år sutto sedan olika medlemmar av denna förnäma släkt som innehavare av Wittsköfle. Närmare bestämt till 1826. Då köptes godset av en bankir från Paris, vilken var född på gården och son till en där boende smed. Bankirens namn var Hageman. Genom gifte kom gården sedermera i Stjernsvärdska släktens händer, vilken den allt fortfarande tillhör. Man kan alltså våga säga, att ända från hedenhös har den blott varit i fyra släkters händer.
Det är ganska naturligt, att kring ett herresäte av så hög ålder som Wittsköfle knyta sig många sägner. Det berättas sålunda, att någon gång under en länge sedan svunnen tid skall en ung greve efter ett jaktparti ha legat i ett rum på Wittskövle slott. Traditionen har uppgett rummens antal till lika många som det är dagar i ett år. Detta är emellertid osanning, men det lär finnas omkring ett hundratal. Och det bör vara vackert så… Alltnog, vid midnattstid såg vår greve i månskenet på väggen en svart punkt. Han stirrade oavbrutet på denna, vilken mer och mer förstorades och slutligen antog en skepnad av en människa, lösryckte sig från muren och stod inom kort framför honom, klädd i kåpa, gördel och radband. Det rådde vid tillfället ett starkt månsken och greven kunde mycket väl se huru han såg ut. När munken öppnade munnen för att tala betogs greven av en sådan fasa, att han föll sanslös ned på sin bädd i sängen.
Det tillägges, att från den dagen blev greven som en annan människa, vilken snart nog ingick giftermål med en fröken, med vars kärlek han länge lekt, utan att vilja fullborda det äktenskap, som han utlovat.
Det berättas en annan historia om ett annat spöke, som vid ett tillfälle uppenbarat sig på Wittskövle och därvid kommit väl till pass. En ägare var invecklad i en lång process angående några under godset hörande hemman, som en granne ville tillägna sig. Han visste icke någon råd. Han hade klart för sig, att hemmanen av ålder hört godset till. Vid ett tillfälle när denna process pågick, kom en annan herre på besök. Han fick sin sovkammare anvisad i ett rum på nedra botten av det sydvästra tornet. Frampå natten vaknade han vid ett buller i rummet. Då han såg sig om fick han se en gammal man inträda. Han hade en lykta i handen. Han gick fram till muren, där lyste han med sin lykta på ett bestämt ställe, vilket resenären gav noga akt på. Vid frukostbordet morgonen därpå omtalade han sin underliga upplevelse. Detta föranledde ägaren att slå hål på muren. Då man gjorde detta fann man en lönnlig nisch, vilken innehöll en hel del papper. Med tillhjälp av dem kunde ägaren klara sin rätt till de omdiskuterade hemmanen, som i Iortsättningen som förut kommo att tillhöra Wittskövle.
Allra märkligast är dock traditionen om den "Barnekowska ringen". Denna leder sitt ursprung från den bekanta grevinnan Margareta Ascheberg, änka efter den överste Kjell Barnekow till Wittskövle, som lär ha stupat i en duell i Kalmar, och dotter till den på sin tid bekante fältmarskalken greve Rutger von Ascheberg. Översten hade före sin bortgång lovat att själv uppsätta ett dragonregemente, som kunde fylla en lucka i Karl XII:s arme. Sedan han avlidit fullföljde emellertid den manhaftiga grevinnan mannens planer. Hon utrustade på egen bekostnad med häst och mundering 211 dragoner. I spetsen för dessa red hon sedan själv in till Kristianstad, där hon till de där församlade mönstringsherrarna överlämnade regementet.
"Aschebergskan", som hon i folkhumorn kallas, var icke bortkommen av sig. I en följd av år styrde hon och ställde på sitt gods lika kraftigt, som om hon varit en man. Enligt en gammal tradition hade också grevinnan Ascheberg vid ett tillfälle visat sin själsnärvaro, då de flesta andra skulle ha förlorat modet. Det var någon gång i början av 1700-talet. Grevinnan befann sig ute på resa. Hon tog in på en gästgivargård för att få nattkvarter. Det var här hon hade en underbar syn. Mitt i natten såg hon en människogestalt, klädd i trasor. Han var blek i ansiktet, blodig och med krossad huvudskål. Den annars nog så modiga grevinnan blev lika blek som den förfärliga skepnaden. Hon ville ropa på folk, men kunde icke öppna sin mun. Skepnaden bjöd henne tystnad. Grevinnan tappade dock icke modet. Då hon till slut kunde tala frågade hon honom vad han ville. Han berättade då, att han som resande någon tid förut legat i samma rum. Han hade därvid haft en större penningsumma. Detta hade emellertid värdshusvärden haft reda på. Under nattens lopp hade han överfallit honom med en yxa och nedgrävt liket under ett träd utanför gästgivaregården. Han beskrev platsen mycket noga och besvor grevinnan att uppsöka hans lik och ombesörja att han måtte bli hämnad. Han bad henne till slut att taga en ring av sitt finger och lägga den i det öppna såret efter mördarens yxhugg. Grevinnan gjorde så och därmed var synen försvunnen.
Hon somnade åter om en stund. Då hon frampå morgonen vaknade saknade hon ringen på sitt finger. Den nattliga synen stod då åter levande för henne. Hon började tänka på att det icke varit en dröm under sömnen hon haft, utan att det måste vara en verklighet. Hon lät tillkalla kronobetjäningen. Efter hennes anvisning grävde man på det utpekade ställe, som hon med lätthet fann; där hittades liket av en mansperson och i dennes kluvna huvudskål återfann grevinnan sin ring. Värdshusvärden förklarades häktad. Han bekände sedermera sitt brott och fick även lida sitt välförtjänta straff. Mannen hade även sagt, att om hon lade ringen i hans huvud, skulle den för framtiden medföra lycka åt den som bär densamma. Den uppgives också ändra färg då någon inom Barnekowska familjen dött.
Den har sedan dess burits av ättens huvudman, och innehaves, om vi ha oss rätt bekant, numera av greve Ragnar Barnekow på Sörbytorp, riksdagsman och för övrgt en mångbetrodd man i sin provins.
Wix.
|
|
|
|