|
Svenska spökhistorier.
Kapitel 24.
Det hemska ansiktet.
Jag är söndagsbarn och följaktligen bör jag vara i besittning av det privilegiet att se lite mera än den som är född på en vardag.
Tvenne upplevelser har jag som jag icke på annat sätt kan förklara.
Mitt barndomshem hade jag i Värmland. En god vän till mig var inackorderad i mitt hem och han och jag blevo bjudna till en festlig tillställning mellan jul och nyår 1901. Platsen låg i närheten av norska gränsen. Min väninna, som ej var så stark, kände sig trött och gick relativt tidigt till sängs i det gästrum som hade anvisats oss. Några timmar senare - klockan kunde vara mellan 12 och 1 på natten - följde jag hennes exempel.
Då jag hade den uppfattningen att hon sov, klädde jag av mig så tyst som möjligt och kröp ner i min bädd. Jag hade dock en känsla av obehag inom mig och blev stel av fasa, då ett häpnadsväckande stort och fult ansikte närmade sig mitt. Det var ett människoansikte, men obeskrivbart i sin hemskhet. I ångest ropade jag på min väninna som rusade upp ur sin säng. Hon hade ingenting sett, men legat vaken hela tiden med en känsla av att hon inte var ensam i rummet. Min väninna hade tbc, men trots att jag var så rädd för smitta var jag innerligt tacksam att få dela bädd med henne återstoden av natten.
På morgonen frågade jag vår värd vem som tidigare bott i detta rum. Han talade då om att det var en gruvingenjör som nyss var död. Det var ruskigt med honom sade han, ty genom vällevnad blev han så onaturligt tjock, att det var omöjligt att få ut hans kista genom dörren, utan vi måste hugga upp fönsteröppningen och hissa ut densamma.
Några år efteråt - jag var då gift och hade en liten gosse - besökte jag min svärmor, som var mycket sjuk. Jag hade ett fotografi med av den lille, men hennes syn var så svag att hon inte kunde urskilja hans bild. Då hennes dotter beklagade detta svarade den gamla: "Jag skall nog se honom innan jag går bort."
En vecka senare började min gosse gråta på kvällen sedan han var insomnad. Han brukade icke vakna förrän morgonen, varför jag blev litet ängslig och tog upp honom i famnen. Plötsligt knackade det på dörren. Jag blev förvånad, ty jag var ensam i villan och sängkammaren låg på övre våningen. Vid mitt "stig in" öppnades dörren sakta och så mycket som gav plats för en människa att komma igenom. Den lille tystnade plötsligt och låg som om han lyssnat till något. Klockan var då 8.15 e.m.
På morgonen kom husjungfrun upp och meddelade telefonbud om att min svärmor avlidit kl.8.15 föregående kväll.
C.Gm.
|
|
|
|