|
Svenska spökhistorier.
Kapitel 26.
Spöksynen från fyrtornet.
Nedanstående händelse ägde rum för många år sedan, omkring 1905, vid en av fyrplatserna på upplandskusten. Fyrplatsen ligger långt från land, och många äro de fartyg, som gått under på undervattensreven kring skäret.
Det var en vacker sensommarnatt. Havet låg blickstilla i nattdunklet, och min morbroder, fyrvaktare A., stod på fyrtornets altan och såg ut över havet. Han hade vakt till klockan ett, då biträdet skulle avlösa.
Fyrbiträdet sov oroligt, och när han slutligen tyckte att kamraten borde ha kommit för att purra ut honom, tände han en tändsticka och fann att klockan var halv två. Aj, kanske hade kollegan somnat på vakten, tänkte fyrbiträdet och kom kvickt i kläderna och skyndade uppför den trånga torntrappan. I vaktrummet var det tomt, varför biträdet steg ut på altanen. Där stod fyrvaktare A, stirrande ned mot marken.
"Är du svärmisk eller har du nickat till. Klockan är ju närmare två", ropade biträdet.
"Oj …!" Fyrvaktaren ryckte till som om han väckts. "Jaså, klockan är så pass. Ja, ja, kanske stod jag och nickade till", tillade han och skrattade liksom smått förlägen.
"Du är galen, du hade ju kunnat falla ned", menade biträdet.
Nästa dag berättade fyrvaktaren:
"Jag stod på altanen. Klockan var närmare ett. Jag skulle ju ta observationerna, vind och väderlek å grannfyrarnas sken. Det var så stilla och lugnt. Då hörde jag ett ljud, som tycktes mig likna det som uppkommer, då man lämpar ketting. Jag lutade mig över järnräcket och tittade ned. Där stod nio man i oljerockar och sydväst, och jag hörde deras prat som ett halvhögt mummel. I tanke, att det var skeppsbrutna, som tagit sig in till fyrplatsen, ropade jag ned till dem, men då försvann synen. Jag kände mig verkligen rädd, så att jag liksom stelnade till, vågade helt enkelt inte gå nedför den mörka stentrappan."
Samtidigt kan jag inte låta bli att andra följande:
Mina föräldrar bodde som nygifta i en villa ett stycke utanför Stockholm. Far var ju mest på sjön, men mor, som var liten och späd och hjärtklen, hade ett underbart själslugn. Ingenting gjorde henne rädd, gör det inte ens nu fastän hon är 85 år. En kväll stod hon och svägerskan och ströko gardiner. Klockan närmade sig halvettdraget. Dagen förut hade mor lämnat min äldsta systers skor till lagning till en gammal skomakaregubbe i närheten. Plötsligt hörde mor, som stod vid ett bord vid fönstret, en knackning på rutan. Därutanför skymtade hon skomakarens vitskäggiga anlete, och mot rutan hade han placerat kängorna, med bottnarna uppåtvända så att mor såg att det med krita stod 1:25 på den gula lädersulan på högra kängan. Mor yttrade vänd till svägerskan:
"Snälla Emelia, skomakarn är här med Elvis kängor. Han hittar inte till dörren."
Mor reflekterade ej över, att klockan var över midnatt. Och då svägerskan kom in och sade, att gubben inte syntes till, bultade mor i taket. I våningen ovanför bodde en ung man, som gick i navigationsskolan, och mor visste, att han brukade sitta uppe och studera. Han kom ned och letade på mors önskan runt villan efter gubben, naturligtvis utan resultat.
Nästa dag fick mor veta, att skomakaren dött samma natt och vid samma tid, som hon sett honom utanför fönstret.
C - M.
|