|
Svenska spökhistorier.
Kapitel 28.
Vad gömde den gamla kistan?
Att ockulta makter driva sitt spel på gamla kråkslott, på herrgårdarnas knarrande vindar och i skumma källargångar, att osynliga andar ej ens låta deras "fredliga" gästrum vara utan påhälsning är väl allom bekant. Men att man inom själva huvudstadens hank och stör, i ett modernt hus, får tydliga spökförnimmelser, så tydliga, att de uppfattas av två fullt "nyktra" människor samtidigt, är väl något som hör till sällsyntheterna.
Min hustru har från sitt föräldrahem medfört en kista, som av alla tecken att döma måste vara mycket gammal. Efter den restauration den genomgått ser den utvändigt ej ut att lida av någon skröplighet, men man behöver bara öppna locket för att förstå, att den måste ha varit med på farfarsfars tid och kanske varit gammal redan då. Det är en utomordentligt vacker sak. Det enda man kanske skulle kunna anmärka på är den litet makabra formen. Den är nämligen påfallande lik en likkista av den äldre, litet korta och höga typen.
Men till saken. Vi bodde, som nämnts, i huvudstaden, och jag hade en kväll måst resa söderut i ett tjänsteärende. Av en händelse kom en av min frus väninnor hem, det blev litet mat och kallprat till framemot midnatt, då väninnan, vi kalla henne Greta, resolut vägrade vara med på vidare nattsöl. Min fru lyckades dock övertala henne att stanna över natten, och man gick till sängs, min fru i det rummet där kistan stod och väninnan i rummet intill. Och rätt vad det var hände något. Först hörde min fru hur det borta i mörkret knäppte till i kistlåset, men fäste knappt något avseende vid det. Så hör hon om en stund samma knäpp och hur det tunga locket dras upp och sakta trycks ned igen. Hon har goda nerver så att inte ens detta oförklarliga förmådde rubba hennes jämvikt.
Men så kom något då hon utan vidare måste kapitulera inför en skräck som hon aldrig förut känt. Locket riktigt kastades upp så det slog mot väggen, sedan blev det tyst ett ögonblick och därefter hördes det som tassande steg kring kistan. Stegen närmade sig sedan bädden där min fru låg. På nattduksbordet hade hon några lösa blad på vilka hon skrivit ned en del anteckningar. Den främmande kom ända fram till bordet och började liksom ivrigt söka bland papperen. Min fru var nu så skräckslagen att hon inte ens förmådde ropa ut till väninnan. Då avlägsnade sig stegen och hon samlade allt sitt mod och ropade. Då väninnan kommit in och ljuset tänts sade hon att hon hela tiden hört vad som passerat och legat hjärtängslig och väntat att få höra min frus röst. När de båda stirrade bort mot kistan befanns den stängd som vanligt. Behöver jag säga att de båda väninnorna därefter lämnade spökrummet och låste om sig i ett annat rum?
Och hur förklara den gåtfulla händelsen? Ja, hur förklara allt som händer och sker i samma väg? Var det i det här fallet någon, som ej fått frid för en under livstiden bortkommen handling, något viktigt dokument, som han haft förvarat i den gamla kistan? Det underliga är dock, att denna varken förr eller senare givit anledning till några nattliga intermezzon. Men den omnämnda väninnan, numera läkarfru i K., glömmer nog lika litet som min fru de spännande minuterna under spöknatten.
X6.
|
|
|
|