|
Svenska spökhistorier.
Kapitel 29.
Riksgrevinnans nattsupe
Nyårsafton 1930 vistades jag på Ekebyholms slott i Rimbo socken,
där jag upplevde en verklig spöknatt. Slottet, som lär ha uppförts
av Resare-Bengt (Oxenstierna), ägdes på 1740-talet av Katrina Ebba
Horn, den galante Fredrik av Hessens mätress. Under trenne år var
"den välväxta blondinen" föremål för kungens outsläckliga
kärlekslåga och den sköna blev upphöjd till tysk riksgrevinna.
Den åldrade monarken hade det inte alltid så lustigt med Katrina Ebba, som
trots sin ungdom var ett rivande fruntimmer och bråddes på sin mor, som
enligt krönikan var "slug som en djävul och ränkfullare än Mazarin". Den
vackra fröken tycks inte ha fått ro i sin grav, det är möjligt att hon
ångrar sin "förgyllda skam", ty ekon av nattsena fester hörs än i dag i en
kammare på hennes slott.
Den som skriver detta är härdad mot allt vad spöken heter. Sedan
barndomsåren har jag vandrat nattetid över iskalla spökvindar och bott
på en gård, Eklunda i Tjällmo socken, där en gammal "Nåda" skall ha åkt
som en annan Pintorparfru i ett eldgnistrande ekipage på gårdsplanen.
Som femtonåring bodde jag i "Prästrummet" på Tidö och i andra spökberyktade
gemak i Axel Oxensteiernas slott, där Vita frun skrämt folk, så att
människorna liknade gastar i synen. Har vistats många somrar på Jakob Bagges
Mem vid Slätbaken där tolv silverapostlar enligt sägnen skall ligga
nedgrävda och där befolkningen talar om gengångare, men på alla dessa
spökslott har jag aldrig sett eller hört någonting, utom den där gången på
Ekebyholm, som nu skall berättas om.
Nyårsafton var blåsig och det visslade och pep i de åbäkiga kakelugnarna
i den gamla byggnaden. Med osande fotogenlampor lyste vi oss in våra rum
och klevo över de högsta trösklar man kunde få skåda. Det var ett årsskifte
i kuslighetens tecken, men insomnandet var lugnt. Då vaknade jag i den grå
gryningen och nu reste sig vartenda hår på huvudet. Någon övernaturlig
varelse fanns i rummet, någon okänd betraktade mig med isögon, det kände
jag, och nu hördes tydligt hur en tung kropp hasade över knarrande
golvtiljor. Det knakade i stolen vid fönstret. Tydligt hörde jag nu hur man
klingade och skålade med glas, ett sprött ljud, som man omöjligt kan ta
fel på. Det var ett ihållande kling och klirr.
På morgonen tog jag saken kallt, det finns ju så många besynnerliga ljud
i gamla hus.
- Spökar det aldrig här? hördes en glad flickröst vid
frukostbordet.
- Neej då, skrattade husets folk.
- Jomän, gör det så,
hördes en trygg skåning.
I rummet med de målade papperstapeterna - där
löjtnant X nu bor (man nämnade min mans och mitt namn) - hörde kamrer
Blomgren klart hur man skålade och klingade med glas om nätterna, så att
han kunde inte få en blund i ögonen, så han reste sin kos från vår trevliga
bridge före jul, som ni minns...
Lucrezia.
|
|
|
|