|
Svenska spökhistorier.
Kapitel 30.
Förebud om barnets död.
Min syster är gift och har sex barn. En liten dotter, Viola, dog när hon
var fem år. Signe, min syster, och hennes man har egendom i Södermanland.
Det var knappt för dem vid tiden för Violas väntande ankomst, och Signes
man var mycket missbelåten med den väntade tillökningen av familjen.
Han kunde ibland vara mycket hård, och Signe fick arbeta tungt. Kanske
hoppades maken, att "det skulle gå galet för det väntade barnet" genom
moderns svåra arbete.
Men lilla Viola kom till världen, ett mycket vackert barn, så att Signe
själv brukade säga, att det var märkvärdigt, att hon och mannen kunnat få
en så söt flicka. Mycket snart greps hon av känslan, att Viola inte skulle
få leva länge. Hon hade ordnat med tre små blomsterkullar i trädgården,
en för Viola och de andra två för Violas bägge systrar. Men hur hon än
vårdade och ansade Violas blommor, vissnade de bort, medan det frodades
på de andra flickornas rabatter.
En natt vaknade hon vid att se Viola
sitta på karmen av den stora sängen, omgiven av ett skinande ljus. Med
ropet "Viola" satte hon sig upp och sträckte ut armarna. Nu vaknade mannen,
muttrade något om dumma kvinnfolk medan han tände ljuset. Signe hoppade
genast ur sängen och skyndade fram till Violas lilla, fullt övertygad om,
att den lilla var död. Så var ej fallet. Då ringde väggklockan. Omedvetet
flög den tanken genom Signe: Hur många gånger ska klockan ringa innan Viola
dör. I samma nu fortfor klockan att ringa, oavbrutet. Hennes man rusade upp.
- Va in i ... har det tagit till klockskrället! Jag tror allt är förryckt
här i huset!
Han stannade pendeln, men då klockan fortsatte att ringa,
körde han en handduk in i urverket.
En dag kom en svägerska på besök jämte sin lilla dotter. De bägge barnen,
Viola och Anna-Lisa, lekte på köksgolvet. Plötsligt sade Anna-Lisa till
lekkamraten:
- Du ska dö snart.
- Men...vad är det du pratar, undrade mödrarna, som suttit vid köksbordet
och pratat, och Anna-Lisas mamma tog flickan i armen.
- Ja, det är i alla fall så, Viola ska dö snart, snyftade Anna-Lisa på
de bägge mödrarnas frågor, varför hon pratade så. Hon blev sannspådd.
En sensommarkväll, cirka fem månader efter lilla Violas död, gick Signe
hem från ett besök i köpingen i närheten. Hon kände sig litet rädd då hon
hörde skrålande individer från en skogsbacke. Plötsligt fick hon en
förkänsla av, att någon gick bredvid henne samtidigt som all hennes
fruktan försvann. När hon passerade stallknuten var det med ens, som om
det osynliga sällskapet lämnat henne. Men nu kommer det egendomliga. När
hon steg in i köket, satt äldsta dottern och pojken på soffan vid
köksfönstret, och frågade genast, vem hon hade med sig.
- Inte hade jag något sällskap, svarade hon dem.
- Det hade du visst det, mamma, genmälde barnen. Vi stod här vid fönstret
och såg, att det var någon, som gick ifrån dej, då du kom på
stallbackskrönet.
I-g.
|