|
Svenska spökhistorier.
Kapitel 32.
Spöket som skrämde drängarna.
I mitt barndomshem, som var beläget en halv mil söder om Malmö, var det
allmänt bekant i orten, att det "spökade" i ladugårdsbyggnaden, en mycket
lång byggnad försedd med två flyglar.
I östra delen av uthuslängan var ladugården belägen, mellersta delen
upptogs av häststall, vid vars ena hörn drängkammaren var inbyggd. Slutligen
utgjordes den östra gaveln av foderloge. På den stora gårdsplanen utanför
drängkammarfönstret stod hundkojan med en bandhund. De lagstadda drängarna,
som voro tre till antalet, en äldre och två yngre, hade sina sovplatser i
drängkammaren.
Under den tid min far ägde gården, från 1878-1904, huserade något
övernaturligt väsen i byggnaden och störde nattron för drängarna. Vägg i vägg
med drängkammaren stod ute på logen en hackelsemaskin, vilken drogs med
hästvandring, belägen utanför på gårdsplanen. Denna maskin var så stor, att
den icke gick att använda för handkraft. Nu inträffade det märkliga, att
tjänarna ofta stördes på nätterna till följd av att hackelsemaskinen var i
full gång, ett buller som ingen tog miste på.
Ett annat oljud, som även kunde inträffa en och samma natt, bestod i att
en "rullebör" (skottkärra) rullades fram och tillbaka på det kullerstensatta
golvet i häststallet. Dessa ljud förnummos så tydligt, att drängarna vaknade
och sprungo ut i den tron, att de försovit sig och den tredje redan var i
färd med utgödslingen. - Skottkärran hade efter slutad användning alltid sin
plats i det fria ute i gödselstaden.
Ett tredje slag av buller förmärktes genom att havrekistans lock, som var
försett med hänglås, med ett dovt slag slogs igen. Nu är det att märka, att
då detta inträffade på nätterna förmärktes ingen oro hos hästarna. På dagarna
däremot, så fort fodermarsken slog upp locket till hackelsekistan, förstodo
djuren, att tiden var inne för erhållandet av deras foderranson, varför de
aldrig underläto att sparka och gnägga i spiltorna.
Ett annat djur, som däremot hade på känn, att en objuden gäst vistades
innanför murarna - och kanske även utanför - var den stora bandhunden. Han
uppsände ideligen tjut, vilka kunde räcka i flera timmar. Till sist blev
detta hundens oväsen så olidligt, att det gick familjemedlemmarna på
nerverna, ty det genljöd på gårdsplanen och sträckte sig fram till
mangårdsbyggnaden. Jag minns hur min far gav bort och sköt 4 vackra
bandhundar efter varandra för att få ro för hundtjutet. Hundarnas nya ägare
voro glada åt djuren, enär de voro tysta och lugna och ställde ej till oväsen
på den nya platsen.
År efter år fortsatte detta egendomliga buller och nya kontingenter
tjänstefolk ersatte de gamla, men så gott som alla blevo störda av oväsendet.
När de i samlad tropp vågade sig ut på logen eller i stallet var allt tyst
och ingenting ovanligt förmärktes. Oljudet upprepades med vissa tiders
mellanrum och aldrig har någon syn kunnat iakttagas. Vi barn skakade av
rädsla, när drängarna berättade om vad de hört på nätterna. Nils fördräng
talade aldrig om vad han hört förrän flera dagar efteråt, och han förehöll
de yngre att behålla det för sig själva, ty det var ej "bra" att tala om det
genast.
Till sist hade min far svårt att få tjänare, ty de gamla i bygden visste
omtala, att för många år tillbaka hade en piga hängt sig på logen ungefär
på den plats, som nu intogs av hackelsemaskinen, och allmänna tron var, att
det var hon som "gick igen" och vållade detta oväsen. Det lever i friskt
minne hos mig, när den annars så kavate Anders kusk vettskrämd kom upp och
bad att få tala med mamma, enär pappa för tillfället befann sig på manöver.
Han yttrade: "Nu får majoren se sig om efter en annan kusk, för jag vågar min
liv inte ligga i drängkammaren en natt till." Härefter inrättades en
drängkammare på den vänstra flygelgaveln och drängarna blevo aldrig mera
störda i sin nattsömn. De nätter hundskallet väckte de sovande i trakten
sades allmänt:
"Nu tutar majorens hund, då är pigan ute och går."
Längan
raserades 1906.
S.Fbg.
|
|
|
|