|
Svenska spökhistorier.
Kapitel 33.
Den döda drev sin vilja igenom.
År 1917 utspann sig följande händelse:
I ett köpmanshem omkring en halv mil från M-köping i Småland, vistades
förutom familjen själv, husmoderns styvmor, kallad Moster Nia. Alla som hade
träffat eller på något sätt kommit i beröring med den gamla, kom snart
underfund med, att det ej var många som föll henne i smaken eller kunde tala
henne till lags. När Moster Nia en gång var på besök i mitt hem, yttrade hon
bland annat, att när hon en gång dog ville hon ej bli begravd i den församling
där hon vistades, utan hon ville i sin släkts gravplats på Hässleby kyrkogård.
Efter några år avled den gamla, och till vår förvåning begravdes hon i R.
sockens kyrkogård. Länge dröjde det emellertid ej förrän familjen skulle få
erfara att de gjort henne emot. En tid därefter spreds rykten om att gumman
gick igen. I köpmanshuset fick man efter denna tid ingen ro. På nätterna
hördes buller i bostaden liksom av möbler som flyttades eller böcker som
kastades över golvet, även i den intill belägna affärslokalen kunde man höra
liksom huru tygbuntar kastades ner från hyllorna. Det blev så småningom
outhärdligt. Köpmannen hänvände sig då till kyrkoherden i församlingen.
Denne å sin sida lovade att nattetid gå ut till den hädangångnas grav och där
bedja. Allt syntes emellertid lönlöst. Äldsta dottern i huset, som ej varit
hemma sedan begravningsdagen, kom efter någon tid hem för att hälsa på de sina.
Hon var alldeles ovetande om vad som tilldrog sig i huset nattetid. Sin
sovplats fick hon i det rum den gamla bebott. Den natt som följde blev för
henne en händelse som hon säkert aldrig glömmer, ty följande morgon visade
det sig att hennes kolsvarta hår blivit silvervitt och har sedan dess
förblivit sådant.
När intet hjälpte gick man åter igen till kyrkoherden och det blev
överenskommet, att kistan skulle grävas upp och föras till den gravplats den
gamla i livet önskat. Den grav hon legat i fick aldrig användas mera utan
fylldes med sten.
Jag såg med egna ögon hurusom kistan efter att i sex veckor vilat i jorden
en sommarkväll i skymningen fördes förbi vårt hem till den plats där den
gamla sedan dess vilat i ro.
J.R.
|
|
|
|