|
Svenska spökhistorier.
Kapitel 34.
Hästarna fingo sina manar flätade.
I Ytterhogdals socken, efter vägen till Fässjö, ligger ett ställe vid namn
"Nylanne", känt vida omkring för "spökerier".
Ända ifrån Östersund reste folk för att se de obegripliga fenomenen.
Ladugården var skådeplatsen, men också i mangårdsbyggnaden har det varit
"oknytt".
I ladugården var grisen mest illa ute för de "makter", som där bedrevo sina
ofog. Intet löst gods fick vara i fred, utan flög i folks åsyn genom luften -
och till grisstian. Gödselhackan t.ex. fick aldrig sitta på sin plats för
gluggen utan slängdes från sin plats. - En snickare, skeptiker, höll på med
reparationer i ladugården. När han fick "kaffebud" - så tog han först 2 yxor
och gick till gluggen, där han med ena yxan slår in den andra, ovanför luckan,
ända till skaftet. "Nu rår nog ingen på å dra ut den medan jag är borta",
sade han belåtet mysande för sig själv.
Kommen till dörren vänder han sig om, och vad får han se? Jo, sakta glider
yxan ur timmerväggen och faller ner i gödselrännan - därpå åker luckan i väg
till grisen.
Efter den betan ville han inte knoga där längre - inte heller gjorde han
skoj av dem som trodde.
Att tjudra kreaturen i sina bås var också litet lönande, ty kramporna åkte
ur väggarna hur djupt de än voro inslagna.
När somliga hästar spökreds svettiga, kunde andras manar bli fint flätade.
(Den oförklarliga manflätningen har jag själv iakttagit och försökt
kontrollera under min tvååriga tjänst som stallkonstapel vid A.4. Vi hade
också en häst, Diplomat, som gjorde sig fri från grimma och halsring utan att
vi kunde spionera ut hur han bar sig åt.)
Att Nylanns-spökena inte hyste stor respekt för ett par kvinnors
religiositet, framgår av följande: Fru P. med dotter åser i ladugården hur
mjölkpall, hösäck, byttor m.m. åker i väg till grisen. Fru P. uppmanar då
gårdsägarinnan (också religiös) att bära ut allt löst ur ladugården.
När
detta var gjort, säger fru P.:
"Vi kommer i Guds makt - vilken makt har ni?"
Detta skulle hon tydligen aldrig ha frågat om, ty det uppstod som en formlig
virvelvind, vilken sopade upp i luften allt "bar" - (barr, som användes till
strö på golvet). Kvinnorna inpyrdes med barr, och de måste skyndsamt fly ut
därifrån. Dottern, som själv omtalat detta, sade, att hennes mor vid
hemkomsten fick ett drygt arbete med att plocka "barnålar" ur yllehalsduken
och kläderna i övrigt.
Byggnaden är numera nedriven. De som bodde där sist konstaterade, att det
in i det sista var både syn-och hörbara varelser kvar.
Aupus.
|
|
|
|