|
Svenska spökhistorier.
Kapitel 35.
Den svarta damen i vävskolan.
På jakten efter spökfenomen kom jag en kväll upp i ett gammalt Visbyhem,
där man enligt vad alla upplyst mig om skulle få en vederhäftig relation av
spökfenomenet i "vävskolan", det gamla Silbernagelska huset. I Visby går talet
allmänt om "spöket i vävskolan" och det faktum, att den familj jag besökte är
ansedd som synnerligen vederhäftig, gjorde mig spänd på att höra vad man hade
att förtälja.
"Att det finns övernaturliga väsen i vävskolan - det går inte att förneka",
sade husets fru, "och fast min son vägrar tro på allt vad spöken heter måste
han i alla fall erkänna, att han själv med egna ögon sett ungefär detsamma
som jag och många med mig. Men det underliga är, att sedan jag första gången
såg spökfrun i vävskolan kom hon tillbaka i en sanndröm, vars bekräftelse vi
delvis redan fått."
"Det var så", började berätterskan, "att jag en kväll hade ett ärende upp
i skolan. Föreståndarinnan som bor i övre våningen var hemma och jag hade inte
en tanke på något slags spökfenomen. Men när jag skulle gå in i förstugan fann
jag den emot vanan upplyst och mitt framför trappan stod en högrest fru,
klädd i svart kappa med hög krage. Jag skulle gå förbi henne och undrade, vem
hon kunde vara, då hon med ens försvann. Tanken på, att det kunde vara något
annat än en varelse av kött och blod som jag mött, var fortfarande utesluten,
och som jag ju hade mitt dagliga arbete i skolan vände jag om för att se vart
damen gått. Men ingenstädes kunde jag se henne. Med ens vart förstugan mörk
och de två dörrar, som leda från gången låsta från andra sidan. Jag gick till
och med ut i trädgården för att se vart den främmande tagit vägen, men varken
där eller på gatan stod hon att finna. Nu begrep jag att det var något otyg
med i farten och jag gick upp till föreståndarinnan. På min fråga, om hon
märkt något särskilt svarade hon, att det tydligen varit främlingar nere i
förstugan gång på gång under kvällen, ty hon hade hört dem tala. Sedan vi
diskuterat företeelsen därnere en stund övergick vi till mitt ärende och så
föll det hela i glömska.
Någon tid efteråt drömde jag en natt en märkvärdig dröm. Den främmande
svarta damen från vävskolan kom till mig i drömmen och bad mig följa henne
till skolan. När vi kom in där, förde hon mig ner i källaren. Där stannade
hon och sade:
"Inte i denna källare, men i den nedre skall du gå med mig".
Till min häpnad upptäckte jag nu, att det fanns ännu en källare, som låg
längre ned för en trappa och att där var ett nymurat valv i den gamla muren.
"Hjälp mig nu att öppna muren skall du få se mina skatter", sade skepnaden och
med den lätthet allting sker i drömmen bröt vi ned väggen för att finna en
nisch. Där stod ett skrin av elfenben med silverkanter. Den svarta damen tog
skrinet, öppnade det och höll upp ett stort hängsmycke och ett halsband. Jag
såg på halsbandet och sade:
"Stenarna skimrar ju lika vackert från alla sidor".
Då svarade skepnaden:
"Ja, och du skall hjälpa mig att taga fram dessa skatter
i ljuset igen".
Därmed var drömmen slut.
Redan nästa dag gick jag till vävskolan och berättade min dröm. Som jag
aldrig varit nere i källaren, som varit låst i åratal och ej var i bruk, men
kunde berätta hur där såg ut, blev förvåningen stor för dem som bodde i skolan
Vi gick ned och fann även nedgången till den andra källaren. När vi lyste
utefter muren, fann vi det ställe jag sett i drömmen en igenmurad nisch, men
trots våra försök med murbräcka och andra verktyg var det omöjligt att lossa
en enda sten. Nischen är igenmurad så sinnrikt att det är ett verkligt
företag i bryta upp den. Vi måste alltså uppge försöket och om man under de
senare åren gjort något nytt försök vet jag inte, ty mitt arbete där är slut.
Men när vi efteråt sökt reda i det gamla husets historia ha vi fått veta
att där bodde vid tiden för Visby brandskattning den mäktige Silbernagel och
att konung Valdemar Atterdag tog riddaren som gisslan, emedan hans fru inte
lämnade ut hela familjens rikedom, när danskarna skattade staden. Förmodligen
är det denna riddarfrus ande som går igen i huset och man brukar påstå att jag
är sanndrömmerska. Men förrän nischen är uppbruten får man inte bekräftelse
på den saken. Själv är jag viss om att skatten finns där."
Den gamla damen hade slutat sin lågmälda redogörelse. Nu kom hennes son in.
Han hade suttit i rummet bredvid under vårt samtal.
"Ja, som mor säger så tror
jag inte så mycket på sånt där, men jag får i alla fall erkänna att jag sett
samma underliga företeelse i vävskolans förstuga en afton. Men då var där
upplyst och när spöket försvann lades rummet i mörker. Det är så mycket
besynnerligare som jag själv är elektriker och borde kunna kontrollera sådana
fenomen."
Skall vävskolans i Visby sexhundraåriga hemlighet en dag bli uppklarad och
låta dess forna härskarinna äntligen få ro och skall skatterna åter föras upp
i dagsljuset som bevis på det högt drivna guldsmedsyrkets konst är nu den
fråga den väl vetenskapen bäst kan lösa?
Alun.
|
|
|
|