|
Svenska spökhistorier.
Kapitel 36.
Spökerierna på Egelsvik.
På våren 1893 flyttade jag som 11-årig flicka med mina föräldrar till
Egelsviks gård på Mörkö. Vi hade av godsets förvaltare, patron Grönlund, fått
hyra ett rum och kök på nedre botten. Ägaren av godset hade nyligen avlidit.
Hustrun och sönerna hade då hastigt rest in till Södertälje och bosatt sig där.
Folk som bodde omkring Egelsvik varnade oss att bo i den öde gården, ty
"ägaren spökade". Av hans tre pigor hade två av dem sett hemska tecken innan
hans död. De hade plötsligt en dag hört vagnsbuller utanför. Då de tittade
genom ett fönster utåt gårdsplanen svängde ett svart ekipage, draget av två
svarta hästar, upp mot stentrappan. Hästarna frustade blodskyar omkring sig.
Ur ekipaget steg en frackklädd herre utan huvud och gick upp för
stentrappan. Pigorna skyndade då att tillkalla herrn och frun i huset. Då de
kommo ut fanns ej någon där. Allt var försvunnet. Ej ens några hjulspår syntes
till. Kort därefter dog ägaren. Efter en måltid då han skulle resa sig sjönk
han ihop död.
Sockenbor som hade sin väg förbi om nätterna omtalade att ett spöke visade
sig i fönstret i andra våningen på byggnaden. Rullgardinen drogs upp och en
vit skepnad stod innanför. Då vi ej trodde på historierna och hyran var billig
så flyttade vi in. Vi blevo var natt störda av tunga steg och djupa suckar.
Stegen började på nedre botten, gingo knarrande uppför trappan till övre
våningen och in i den dödes skrivrum. Efter några timmar gingo de åter ned
samma väg. En natt väckte min mor mig och bad att jag skulle flytta över till
hennes säng. Många år senare talade min mor om att hon den natten hade vaknat
vid att en vit skepnad stod intill hennes bädd. Då hon ropade på mig hade
skepnaden plötsligt upplöst sig i intet.
Framåt sommaren inflyttade en av den döde ägarens vänner, järnhandlare
Berglund från Södertälje, med sin familj. Han hade hört pratet om spökerierna,
men för att visa att han inte trodde på dem bad han oss bädda åt sig i sin
döde väns skrivrum "där skepnaden visade sig i fönstret om nätterna".
Två månader senare insjuknade Berglund hastigt och dog. Hans hustru med barn
och tjänarinnor vågade då ej ligga en natt till där. Även de flyttade in till
Södertälje. De bad min mor att tvätta liket och svepa honom. Likkistan kom
efter några dagar.
Under det att liket bars ut sågo vi att det plötsligt började bolma och
brinna ur skorstenen. Patron Grönlund och jag rusade då in till min mor i
köket och sade att det var skorstenseld. Då svarade min mor:
"Jag har ej eldat
på flera dagar." Vi kände efter, spisen var alldeles kall. För att vara säker
stack patron Grönlund sin hand in i spisen. Då gingo vi alla ut för att se,
men bolmandet hade slutat och ingen rök syntes.
M-a W-s.
|
|
|
|