|
Svenska spökhistorier.
Kapitel 37.
Spöket vid glasbruket.
Som ung flicka bodde jag en tid hos en glasblåsarefamilj vid ett gammalt numera nedlagt glasbruk i Norrland. Det var något av de första åren på 1880-talet. Den gård de ägde var ett mycket gammalt envåningshus, innehållande tre rum och en vindskammare.
Ett av rummen hade familjen vid denna tidpunkt uthyrd åt någon ensamstående person eller mindre familj. Detta rum hade tidigare varit använt till sal. Att det spökade här, hade jag ingen aning om, då jag flyttade in I gården, men jag hade inte bott där lång tid förrän jag kom underfund om, att det var något som det inte stod riktigt till med. Nattetid hörde jag ofta mystiska ljud och svaga knarrningar i golvtiljorna.
En natt vaknade jag av att dörren sakta öppnades och klarvaken som jag var hörde jag tydligt att någon steg in i rummet. Som det var natt och därtill under den mörkaste tiden av året kunde jag ej urskilja några konturer av den inträdande. Under några ögonblick låg jag i andlös spänning och hörde tydliga fotsteg i riktning mot min säng, där ljuden av stegen upphörde. Omedelbart därpå kände jag att någon lutade sig över mina fötter. Jag reste mig till hälften och strök försiktigt med handen mot sängens fotsida och kände tydligt något som påminde om mjukt skinn. Strax därpå föll det med en tung duns i golvet. Under de närmaste minuterna kände jag mig stel av fasa och låg länge med täcket draget över huvudet utan att förmå mig att stiga upp och undersöka rummet. Sent omsider somnade jag, och när jag vaknade var min första tanke att komma till klarhet med nattens händelse. Som jag aldrig varit svag för att tro på ockulta ting, undersökte jag först dörren i den tron att någon öppnat den och på så sätt kommit in i rummet. Dörren var ordentligt låst och nyckeln låg på samma plats i rummet där jag brukade lägga den varje kväll. Regeln var också pålagd, så någon möjlighet för en utomstående att taga sig in i rummet fanns inte. Hade dörren exempelvis varit dåligt tillsluten, hade jag genast kommit till den slutsatsen, att det varit grannens katt, som gästat mig under natten.
Någon tid därefter flyttade jag från gården och kom en dag av en ren händelse att träffa en fru, som tidigare bott i detta rum. Hon frågade mig då, hur jag kunnat stå ut med att bo i den gamla spökgården. Nästan varje natt under den tid hon och hennes man bodde där hade de väckts av underliga ljud. Ofta sågo de en kvinnoskepnad öppna dörren och försiktigt treva sig fram genom rummet. Av kläderna att döma måste hon tillhöra en burgnare samhällsklass. Ofta stannade skepnaden vid den öppna spiseln för att ordna med föremålen där, varefter den åter styrde sina steg mot dörren. Dessa nattliga besök togo till slut så hårt på makarnas välbefinnande att de funno sig nödsakade att byta bostad.
Jag fick också veta, att det en gång i tiden bott en gammal adelsdam i detta rum. Av oblida omständigheter hade hon på äldre dar efter sin makes död blivit utfattig och bodde under sina återstående dagar på denna gård och i detta rum och åtnjöt ett litet underhåll från sina bättre situerade släktingar vid glasbruket. Under livstiden hade hon levat i förnäm avskildhet från platsens befolkning och sörjde djupt över den livets tragik som övergått henne. Denna olyckliga kvinna skulle alltså vara den som visade sig i den gamla spökgården.
Fast denna händelse ligger 60 år tillbaka I tiden, kan jag när som helst återkalla den ur minnet som en tilldragelse i mitt liv, om vilken jag aldrig kunnat komma till klarhet.
I.O-n.
|
|
|
|