|
Svenska spökhistorier.
Kapitel 39.
De båda kvinnoskepnaderna.
År 1908 bodde jag i den norrländska staden S. Vid utkanten av staden flyter en naturskönt belägen bäck genom en dalgång. I dalgången låg denna tid en gammal villa med namnet F., antagligen uppkallad efter det natursköna läget. Villan var belägen ovan en sluttning, som vette ned mot bäcken, vilken slingrade sig genom en förfallen trädgård.
Huset, som var mycket gammalt och fallfärdigt, var försett med ett trätorn efter den tidens smak och hade tydligen haft ett dåtida förnämt utseende. Villan var nu uthyrd till kafeändamål och beboddes endast av kafeinnehavarinnan med dennas barn. På övre sidan av villan låg den rymliga gårdsplanen.
I husets förlängning ledde en häck, på vars sida mot bäcken terrängen sluttade avsevärt och på vars motsatta sida framgick en gångväg utefter häcken. Vägen sluttade i rak riktning ned mot en mindre trätrappa som avslutning. Nedanför trappan låg en äng och mitt på ängen ett större stenrös bevuxet med buskar. Till vänster sedan man nedkommit för trappan stod på några stegs avstånd en bänk och bakom bänken var en sluttning, bevuxen med enstaka större björkar.
Då villan ofta utgjorde slutmålet för våra vandringar, brukade vi ofta slå oss ned på denna bänk för att vila ut och språka. En afton då vi sutto där hade det blivit ovanligt sent och rätt mörkt. Plötsligt grep min kamrat mig under samtalet i armen och sade:
"Titta!"
Då jag såg ut över ängen I den angivna riktningen såg jag en del av en kvinnlig skepnad försvinna bakom buskarna i stenröset. Min kamrat hade sett hela gestalten, men som jag sett ditåt något senare, hade jag endast hunnit uppfatta en del av den fosforglänsande skepnaden innan den försvunnit. Vi gingo mot stenröset, men upptäckte intet ovanligt, men som händelsen gjorde ett egendomligt intryck på oss båda och klockan redan var mycket, gingo vi hem. Nu erinrade jag mig emellertid att jag tidigare hört folk säga att det spökade på platsen i fråga. Saken föll så småningom i glömska och efter någon tid sutto vi återigen på samma plats.
Klockan hade blivit 11 på aftonen och himmelen var mulen, det var rätt mörkt. Vi hade denna gång medfört en hund, som brukade följa mig på mina promenader. Medan vi samspråkade började hunden plötsligt visa synbarliga tecken till oro och rusade till slut uppför sluttningen, häftigt skällande. Uppkommen för sluttningen blev han emellertid tyst och kom åter ned. Detta upprepades flera gånger med samma resultat för hunden och utan att vi kunde upptäcka någon rimlig orsak. Framhållas måste i detta sammanhang att hunden var mycket folkilsken i mörker och hade det verkligen varit fråga om närvaro av utomstående människor, som väckt hundens uppmärksamhet, hade denne aldrig tystnat och givit upp då han väl kommit uppför sluttningen.
Vi beslöto oss emellertid att gå därifrån, då hundens uppprepade häftiga skällande verkade otrevligt. Men vad fingo vi inte nu se. Uppkomna till övre delen av trappan till gångvägen som ledde upp mot villan, blevo vi stående inför vad vi sågo. Framför oss på c:a 10 meters avstånd kommo två vitklädda kvinnogestalter, hållande varandra i handen, stegande mot oss under svängande rörelser, påminnande om steg då man dansar schottis. Ansikte, händer och fötter syntes ej, det syntes tomt. Stegen voro sirliga och ljudlösa. Vi hade god tid att observera. Dansen gick glidande och svävande. Skepnaderna voro iklädda slöjor liknande matt fosforescerat tyll och man kunde tydligt se huru klädedräkten fladdrade i takt med stegen.
Då jag genast ej fattade situationen fick jag en förnimmelse av att det var mänskliga varelser, som jag hade framför mig och yttrade därvid, att det var barnsligt att kläda ut sig på sådant sätt. De båda skepnaderna stannade plötsligt vid dessa ord, vände sig helt om mot varandra och sprungo i nedhukad ställning upp mot villan under det att slöjorna fladdrade omkring dem. Hunden stod till en början orörlig, men då de började springa fick även han syn på dem och sprang ivrigt skällande efter. Då hunden kom inpå dem, förlorade han dem plötsligt ur sikte och tvärstannade. Först när de åter kommit på något avstånd tog hunden åter upp förföljandet med samma resultat att när han kommit inpå dem förlorade han dem åter ur sikte och tystnade. Till vänster stod utefter vägen den omtalade häcken. Uppkomna halvvägs mot villan hukade sig skepnaderna ned och syntes försvinna genom någon öppning i häcken. Ännu hade jag inte hunnit fatta händelsen, då jag aldrig tillförne trott på s.k. spöken. Jag sprang fördenskull upp mot villan för att söka genskjuta skepnaderna i tanke att det ändå kunde vara personer som klätt ut sig. Jag kom i min iver inrusande i kafeet, då jag trodde att personerna i fråga eventuellt skulle taga bakvägen in i villan. Med mitt hastiga inträde höll jag på att skrämma livet ur äldsta dottern i huset, som just stod framför serveringsdisken. Hon frågade varför jag kommit inrusande, men jag svarade endast att jag hade mycket ont om tid och endast önskade köpa några cigarretter. Hon upp lyste mig vidare om att systern och modern voro borta, men väntades snart åter hem. Hon var ensam hemma och inga gäster funnos för tillfället på kafeet.
Jag avlägsnade mig. Dagen därpå, efter att hava tillbragt en sömnlös natt under grubbel på det upplevda, gick jag åter till platsen för att närmare bese det ställe, varest de båda kvinnoskepnaderna hukat sig ned och försvunnit genom häcken. Döm om min förvåning. Vid marken var det mycket riktigt ett hål, men inte större än att en katt kunnat krypa igenom. Jag grubblade ytterligare däröver. Någon tid därefter blev jag bjuden upp till villan. Då jag frågade huru de trivdes därstädes, fick jag till svar att det var rätt störande i huset nattetid samt att en person, som bodde intill villan, berättat huru han, då han en afton kommit sent hem, blivit uppskrämd av att se två vitklädda kvinnoskepnader dansa på gårdsplanen. Jag berättade själv aldrig vad jag sett för att inte i onödan skrämma upp.
Till ovanstående har jag under många år fogat ett frågetecken.
Innan jag kände till ovannämnda plats hörde jag följande berättelse:
En utlänning skulle ha låtit uppföra villan. Det sades att mannen skulle varit gift tvenne gånger, men att båda kvinnorna spårlöst försvunnit. Jag har därför ofta tänkt, månne han tagit sina hustrur av daga och lagt dem under stenröset på ängen, vid vilket vi första gången sågo den ena skepnaden. Jag hade ofta vid den tiden tänkt att möjligen kunna få en undersökning till stånd, men avstod därifrån då de flesta människor ställa sig oförstående inför dylikt och man riskerar att ställa sig i en löjlig dager. Saken fick därför tyvärr förfalla.
Bgd.
|
|
|
|