|
Svenska spökhistorier.
Kapitel 41.
Spöket vid Trosa kyrka.
Det jag nu först ämnar berätta, tilldrog sig inte i någon gård, utan på en kyrkogård, men det kan väl ändå ha sitt intresse.
Jag var en flicka i de första tonåren. Vi hade nyss flyttat till trakten, och jag var på väg till mitt hem, prästgården, som ligger helt nära Trosa kyrkogård. Som varande prästdotter och van vid allt sådant, tycktes mig detta inte något kusligt. Jag var alldeles fri från spökrädsla och hade lika väl kunnat ta en genväg tvärs över, som jag gjort både förr och senare.
Det var nu en mycket vacker afton och så månljust att man kanske kunnat läsa i bok. Kyrkan låg där vit. Man kan från vägen se hela dess långsida. Vägen går litet lägre än kyrkogårdens plan, och när jag gick förbi, gick jag fram till muren och ställde mig där med båda armarna vilande på den. Jag tänkte, att om någon ginge igen här nu, så skulle man allt se honom bra tydligt. Och så gjorde jag något mycket dåraktigt. Jag knäppte mina händer och bad innerligt till Gud, att om det fanns något att se, jag skulle få se det. En kanske ovanlig bön av en liten flicka. Jag kan inte tro annat, än att Gud bönhörde mig.
Ty plötsligt fick jag se en lång skepnad, klädd i hatt och vid mörk kappa (ansiktet kunde jag inte se) komma fram vid bortre gaveln, där sakristian är, samt långsamt och efter vad jag kan minnas ljudlöst skrida av och an utefter kyrkans vägg. Jag kan se honom när jag vill. Jag stod stilla kvar och betraktade honom. Men efter att ha gått så där en två, tre gånger vände han plötsligt in på gången, som leder rakt fram mot det hörn, där jag stod. Steg för steg, närmare, närmare kom han glidande mot mig - och då blev det mig plötsligt för mycket, och jag blev så oerhört förskräckt. Jag har väl aldrig sprungit så snabbt som nu, hem, hem, till de levande människorna…
Nu kanske de skeptiska invända, att det nog var en levande människa som jag såg på kyrkogården - men det tror inte jag. Det föreföll inte så, och när jag sedan hörde efter bland befolkningen, så var det mer än en, som förklarade, att de sett en gengångare där, en manlig figur i hatt och svart kappa. Jag minns, att en person sade till mig:
"Önska inte att få se honom! Det är kusligt."
Jag önskade det aldrig mer heller, och aldrig mera har jag sett honom. De talade om att det var en man, som gjort någonting, så att han inte sedan kunde få någon ro… Jag vet inte. - Jag bara berättar vad jag såg.
Hemma i prästgården vaknade jag flera gånger av att det stod en grå skepnad lutad över mig. Det föreföll att vara en kvinnlig varelse. Men det var omöjligt att se hennes ansikte. Hon brukade ha armarna i kors över bröstet. En gång minns jag, att hon satt på sängkanten. Första gången trodde jag, att det var någon av syskonen, och räckte ut handen för att ta på henne. Sedan förstod jag, att det var någon "från andra sidan" och brydde mig inte mycket därom. Pappa, som visst såg mer än vanligt folk, brukade ju säga, att "om ni får se något sådant, så är det inte farligt. Ni har ju aldrig hört att något sådant gör en illa."
Jag har sedan dess, under årens lopp och på olika platser, upplevat så mycket och sett så pass mycket, som inte tillhör denna materiella värld, att jag inte skulle våga tala om hälften en gång för vanliga människor. De skulle inte förstå. Det finns så mycket mellan himmelochjord, mycket som inte kan förklaras.
Här, där jag nu bor sedan i våras, har jag bara upplevt en händelse, som jag inte kan anse annat än som en glimt från "världen på andra sidan förlåten". - En gammal fru, som dog i februari förra året och som jag inte alls brydde mig om eller haft något vidare att göra med, uppenbarade sig oväntat en morgon i min kammare. Jag blev mycket överraskad, när jag fick se henne komma invandrande, precis som i levande livet… Visste mig inte ha något otalt med henne alls. Men jag tror, att hon kom till mig, emedan det kanske inte var möjligt för henne att meddela sig med någon annan. Det var en sak hon bad mig om - och jag lovade att uträtta det.
Dröm, inbillning, tror kanske andra.
För mig var i alla fall löftet heligt, och jag gick att uppfylla det…
Ty vad man lovar skall man ju hålla, antingen man lovar det till en levande eller en som gått bort - en, som lever "på andra sidan".
"Mia Credo".
|