|
Svenska spökhistorier.
Kapitel 42.
Den genomskinlige gubben.
Av fullt giltiga skäl ser jag mig förhindrad att uppge såväl namn som adress å den gamla villa, vars foto bifogas och som sedan lång tid tillbaka är ett tillhåll för vad man kallar spöken.
Det var 18 år sedan jag en sommar bodde i denna villa ensam, och om den ännu finnes kvar tvivlar jag på att någon kan bo där om de skulle ha samma upplevelser som berättaren.
Det var 1920 på eftersommaren och hösten jag bodde där, eller rättare sagt låg där, då jag endast tillbringade mina nätter där.
Redan en kort tid efter det jag hade flyttat in märkte jag egendomliga knackningar i ett av hörnen i rummet. Dessa voro dock så svaga att jag till att börja med ej fäste mig vid dem. Dessa knackningar började alltid vid 10-tiden på kvällen men slutade framåt midnatt.
Efter en tid tilltog dock ljudet i styrka, varför jag började att söka efter orsaken till oljudet, men jag kunde ej finna någon förklaring. Råttor kunde det ej vara, ty ljudet var ej sådant, det vanligaste var 3 korta skarpa knackningar med längre eller kortare mellanrum. Till slut förstod jag att det var något övernaturligt, men jag var så van vid det att jag ej fäste mig vid det. Det hände dock att jag ej kunde sova förrän oljudet slutat för natten. Efter en tid började oljudet få annan karaktär, då lät det som när skramlar med en massa små brädlappar, men alltid kom ljudet från samma hörn. Oljudet hördes ej för varje natt, utan det hände att det var två och tre dygns mellanrum.
Det började dock alltid vid samma tid. Fram i september var det ganska oroligt och det egendomliga var att ljudet tycktes komma från tomma luften från en punkt cirka en halv meter över golvet och lika långt från väggen. Så fort som jag hörde att det började på kvällen brukade jag tända alla lampor som funnos i rummet, varför det var ljusare inne än en klar sommardag.
En kväll hade jag ett tillfälligt besök av en person och vi sutto och pratade om diverse. Personen i fråga undrade om jag ej hade sett eller hört något egendomligt i huset. Jo, svarade jag, det är litet oroligt på kvällarna och nätterna ibland.
Jag satt vänd mot ett fönster under det vi pratade, men så blev jag stum och personen som jag hade på besök såg att jag blev blek, jag kunde ej säga något, men jag pekade på fönstret. Där fick jag till min häpnad se en naken kvinnoarm komma fram bakom gardinen så som det skulle stått en person bakom denna. Jag såg endast armen upp till axeln och armen vinkade åt mig tre gånger varefter den försvann. Jag hann lägga märke till att armen var mycket vacker och rund som på en ung kvinna. Efter några sekunder då jag hade sansat mig litet, sprang jag fram till fönstret och ryckte undan gardinen, men där fanns ju ingen. Besökaren hade ej heller sett något. Vi sutto ännu en stund och pratade men för den natten var det slut. Sedan fortsatte oljudet nästan varje kväll och så en kväll fram i slutet av oktober nåddes kulmen.
Ute stormade det och regnade som det endast kan i oktober. Jag satt i värmen och läste och hade alla lampor tända och hur det var så somnade jag i stolen. Men så vaknade jag av att ytterdörren öppnades och slog igen trots att jag hade stängt den i dubbla lås. Så hördes tunga klampande steg genom en större hall och stegen närmade sig dörren till det rum där jag var.
Jag undrade om jag möjligen glömt att stänga dörrarna och trodde att det kom någon på besök, klockan var ej mer än möjligen 10 på kvällen.
Men så såg jag att låsvredet sakta vreds nedåt och dörren gick upp. Jag erkänner gärna att jag blev kall i hela kroppen och att det stack i hårrötterna. Jag blev som förlamad i hela kroppen ty in genom dörren kom en hemsk varelse, en liten gubbe med ett så vedervärdigt utseende att det ej kan beskrivas. Han var på ett egendomligt sätt genomskinlig. Då han kommit in och stängt dörren, vände han sig om och såg på mig kanske 10-15 sekunder. Jag glömmer aldrig den synen.
Om jag kunnat röra mig hade jag hoppat ut genom fönstret och sprungit min väg, men var säker att jag satt kvar. Från dörren där varelsen stod till mig var det kanske 6 meter. Då han sett på mig en stund kom han sakta fram emot mig, liksom smygande. Aldrig jag glömmer hans hemska rödkantade ögon. Han kom mig så nära som en meter och så stannade han, fortfarande stirrande in i mina ögon, men intet ljud hördes. Jag kunde inte tänka, jag var stel av skräck och var som förlamad. Huru länge han stirrade på mig vet jag ej, kanske 5 sekunder, kanske 5 minuter, jag vet ej, men så vände han och gick ut igen och så klampade han upp på andra våningen. Då först släppte förlamningen så att jag kunde röra mig. Jag kunde höra hur han klampade fram och tillbaka uppe i våningen. Jag stannade trots allt kvar inne då jag trodde att han ej skulle komma ner igen, vilket han ej heller gjorde, men det var ej slut på spökeriet för det. Vid 11-tiden på kvällen så började oväsendet i hörnet igen, denna gång kraftigare. Detta tilltog för varje minut och lät som när man tappar en massa små brädlappar i golv.
Vid 12-tiden på natten var oväsendet så starkt som om ett tiotal personer hade kastat brädlappar för fullt. Ljudet hade nu flyttat sig och föreföll att vara mitt i rummet. Ingenting syntes dock. Då klockan var 2 på natten hade oljudet nått sin kulmen och föreföll att komma från en plats under den stora ljuskronan mitt i rummet, alltså från tomma luften. Då hade jag repat mod och röt och frågade vad det var: om det är spöken eller andar så visa eder, eller säg vad ni vill. Oväsendet var så starkt att jag nästan ej själv hörde att jag ropade och skrek. Vid ½3-tiden var oväsendet så förfärligt att jag ej kunde vara inne utan jag gick ut och satte mig utanför trots det förfärliga vädret. Jag kunde höra ut hur oväsendet tilltog till framåt 4-tiden på morgonen då det så småningom tystnade.
X2.
|
|
|
|