|
Svenska spökhistorier.
Kapitel 43.
Ett infriat löfte.
Lektor L.G.N., en kusin till min mor, hade för vana att nattetid alltid ha ett ljus brinnande på nattduksbordet, medan han sov. En gång vistades han en längre tid i mitt hem, och då min mor frågade honom om orsaken därtill, berättade han följande:
Som ung student hade han och en kamrat, son till en d:r K. i Lund, i ett glatt lag kommit överens om, att den av dem, som dog först, skulle, om det var honom möjligt, ge sig till känna för den andre för att dymedelst visa, att det fanns en tillvaro efter döden.
Flera år därefter var den blivande lektorn på hemväg efter en längre tids utomlandsvistelse. Han anlände sent på kvällen till Köpenhamn och begav sig till det hotell, där han brukade bo under sina besök i broderlandet. Alla enkelrum voro upptagna, endast en dublett fanns ledig, och den fick han. Han var trött efter resan, drack en kopp te och gick sedan till vila. Det var bäddat i det inre rummet, men han lät dörren till det yttre stå öppen. Sin vana trogen låg han en stund och läste, men sömnen tog snart överhand, och han släckte ljuset.
Men knappt hade han gjort det, förrän han fick höra långsamma, släpande steg i det yttre rummet. Övertygad om att det var en tjuv, som smög omkring där, tände han och gick ditut. Men ingen människa syntes till. Han genomsökte noga rummet utan att finna någon. Troende, att det varit en hörselvilla, gick han åter och lade sig, men han lät ljuset brinna och låg och lyssnade. Plötsligt fick han höra en röst högt och tydligt ropa hans namn "Lars", och han hörde åter de släpande stegen. Han kände genast igen rösten, den tillhörde hans gamle vän från studenttiden, och gången kände han också igen. Vännen hade ett styvt knä och släpade ena benet lite då han gick.
"Kom in här, din skojare, jag känner nog igen dig!" ropade han och satte sig upp i sängen. Intet svar följde. Han satt en stund och väntade, men då allt förblev tyst, tog han åter ljuset och gick för andra gången ut i yttre rummet. Liksom förra gången fanns det ingen där.
Han ringde och bad att få tala med portieren. Men på hans fråga om någon med vännens namn bodde på hotellet, fick han ett bestämt nej. Han var ändå inte övertygad, inom sig trodde han, att vännen var i maskopi med portieren, men det var ingenting annat att göra än att åter gå och lägga sig. Han hade blivit alldeles klarvaken, och låg länge och lyssnade, men då allt förblev tyst, somnade han slutligen, förvissad om att vännen följande dag skulle uppenbara sig och avslöja skämtet. Men vännen syntes int till, och han fortsatte resan till Sverige. När han steg av båten i Malmö, mötte han en annan gammal bekant, som till hans bestörtning berättade, att dr K:sson föregående dag avlidit. Det var alltså den döde vännen, som föregående natt ropat på honom, och det var hans steg, som han hört. Han erinrade sig också det löfte, han och vännen i ungdomlig tanklöshet givit varandra, vilket denne nu infriat.
Denna upplevelse gjorde ett så starkt intryck på lektor N., att han aldrig kunde glömma den, och han måste ha ljus brinnande hela natten, om han skulle kunna sova.
E. T-ll.
|