|
Svenska spökhistorier.
Kapitel 44.
Vem tände ljuset på Nynäs?
Under en följd av år i början på 1900-talet var nedtecknaren av dessa rader, på grund av arbete, tidtals bosatt på Nynäs slott i Södermanland.
I hävderna nämnes som dess första byggherre Carl Näskonungsson någon gång på 1300-talet. Under tidernas lopp nämnes många olika herrar till Nynäs, bl.a. en, som blev ihjälslagen av sina egna bönder. Under 1800-talet var Bonde, Ankarswärd och senast Gripenstedt ägare till Nynäs, varom bl. a. finnes antecknat att excellensen friherre Karl Göran Bonde lät utföra en del förändringar inom slottet, bl. a. inredningen av de nuvarande excellens-rummen, där han avled år 1840. Greve Ankarswärd, som då blev ägare, överlät sedermera, år 1856, sin äganderätt på sin måg statsrådet J.A. Gripenstedt. Greve Ankarswärd dog därstädes år 1874 i november månad, hans måg, statsrådet Gripenstedt, hade då 4 månader tidigare samlats till sina fäder, varefter egendomen innehades av hans änka.
Gamla tjänare på gården talade mycket hemlighetsfullt om något konstigt, något som inte kunde på förnuftigt sätt förklaras, som skedde i dessa rum och även annorstädes i den stora slottsbyggnaden. Under de tider jag vistades i slottet, hörde jag många sådana historier men trodde själv ingenting därav.
I det rum jag tillfälligtvis var det ju sällan tyst nattetid, men jag fäste inget avseende därvid, så länge jag ej handgripligt blev störd i min nattro. Jag hörde senare omtalas att en sjuksyster, vilken tillfälligtvis skulle logera i rummet en natt, efter en stunds vistelse därinne kommit utrusande med alla tecken på stor rädsla i sitt uppträdande, och bett att få vara hos jungfrurna, då hon icke för sitt liv kunde stanna i det rum som anvisats henne. Att det således fanns något "mystiskt" inom slottsbyggnaden, fick jag på sistone bekräftelse på.
Den sista älgjakten på Nynäs i oktober 1917. Kungen med uppvaktning anlände till Nynäs vid 7-tiden på kvällen före jakten, i bil från Tullgarn, varefter middag serverades för kungen och de många gäster som tidigare anlänt.
Efter middagen intogs kaffe i excellensrummen, varefter en del av gästerna förflyttade sig till galleriet. Här voro de obligatoriska bridgeborden iordningställda.
Som kungen är road av bridge, var snart hans partner bänkade kring ett bord, flera av de andra spelade även , eller pratade. Värdinnan drog sig på grund av klenhet tillbaka till sin sängkammare vid 10-tiden. Herrarna kunde sedan fortsätta till långt över midnatt.
Sedan damerna dragit sig tillbaka, släcktes ljusen i alla de vackra kronorna, utom i galleriet, där herrarna nu voro samlade.
Den natt, varom det här är fråga, hade klockan hunnit över midnatt, men ännu hade inte H.M. brutit sällskapet i galleriet. Jag var av betjäningen avdelad som vakthavande för resten av natten och hade nyss kommit tillbaka till kamraterna från min rond. Plötsligt hörde jag baron G. utanför dörren ropa mitt namn. Hastigt sprang jag ut i den stora klart upplysta hallen, men såg ingen som kunnat ropa. Besynnerligt, tänkte jag, stannade och väntade något ögonblick, vände sedan åter in till kamraterna, spörjande om de hört något. Jo då! De hade hört baron ropa mitt namn.
- Ja, men därute fanns ingen baron, invände jag.
- Det var besynnerligt, menade de, men gå i alla fall upp, det är nog något han vill.
Jag rusade åter ut i hallen och uppför den breda stentrappan till övre hallen.
Där möter mig baronen som i skarp ton yttrade:
- Ett ljus brinner i kronan därinne i excellensens rum, gå genast och släck det och låt se att det blir ordentligt gjort!
Jag visste säkert att jag släckt ordentligt förut, varför jag svarade:
- Baron var ju själv med då jag släckte förut och kunde därför själv kontrollera om alla ljusen voro släckta!
- Hm, ja, du har rätt; men hur förklara detta! Ett ljus kan väl inte tända sig själv! Här är förresten så helvetiskt varmt att man nästan kan frukta självantändning! Öppna ett fönster här och låt det stå fem minuter, men glöm inte stänga det sedan!
Jag släckte ljuset som brann i kronan, öppnade fönstret medan baron var kvar, varefter vi båda gingo ut ur rummet, baronen till sina gäster i galleriet, jag stannade i hallen ungefär fem minuter, gick därefter åter in för att stänga fönstret, men döm om min förvåning, då jag såg att ljuset jag nyss släckt ånyo brann. Under det jag gick att hämta ljussläckaren, mumlade jag för mig själv: Vad skall detta betyda? Skall jag hämta baron och visa honom fenomenet? Jag vågade dock inte störa de höga herrarna utan stängde fönstret, släckte ljuset för tredje gången, allt under det jag kände som om någon eller något oförklarligt, övernaturligt, funnits inom de fyra väggarna till detta magnifika rum. Ihågkommande historier jag hört från föregående ägares tid, hur det unga paret vid sin ditkomst låtit inreda sin sängkammare i detta rum men ej fått någon ro där utan tvingats flytta till annat rum i huset, samt hur andra mystiska saker hände och rörde sig även på andra platser i det gamla huset. Härvid blev jag avbruten i mina tankar av röster utifrån hallen.
Kungen, åtföljd av baron G., gick upp till sin sängkammare i övre våningen, resten av sällskapet bröt även strax upp.
Jag fick nu brått med att stöka undan efter sällskapet i galleriet samt släcka ljusen överallt för att sedan själv få några timmars vila.
Vid utgående, efter förrättat arbete, möter jag åter baronen i hallen varvid denne frågade:
- Nå, är allting klart för natten i alla rum?
- Ja, baron, svarade jag, men om ljusen i kronan därinne tändas av sig själva, eller om övernaturliga väsen driver sitt spel, kan jag inte ta på mitt ansvar.
- Vad menar du! Utbrast baronen, har ljuset varit tänt därinne igen!
Jag omtalade då hur det var då jag kom in för att stänga fönstret. Baronen funderade ett ögonblick, befallde mig därefter hämta en trappstege, varefter vi gingo in i excellensrummet. Vid inträdet varsnade vi att samma ljus ånyo brann. Jag kände mig nästan illamående, under det baronen forskande såg sig omkring i rummet, som om det varit första gången han var där. Därefter såg han liksom stelt och frånvarande på min ringa person och sade kort och kärvt:
- Res trappstegen, gå upp och tag ned ljuset!
Jag reste stegen, gick på sviktande ben upp några steg, sträckte upp armen och tog nästan darrande det brinnande ljuset, som vid beröringen slocknade av sig självt och det blev mörkt i rummet. Vid detta laget var jag så svag, att jag med båda händerna måste gripa tag i trappstegens överkant för att ej falla, varvid jag tappade ljusbiten, som med ett dovt ljud föll på den mjuka mattan inunder.
I det svaga ljussken som föll in genom dörren från yttre rummet såg jag hur baronen trevade sig fram till den plats där strömbrytaren satt. En svag knäppning och rummet strålade i ljus. Vändande sig till mig sade han:
- Nå, låt oss nu beskåda detta märkvärdiga ljus!
Jag hade nu återvunnit fattningen, steg ned från stegen, tog upp den konstiga ljusstumpen och gav den till baronen, vilken noga undersökte och jämförde den med övriga i kronan kvarsittande ljus.
Utan att med ord eller min förråda vad han tänkte stoppade han ljusbiten i sin rockficka, varefter vi släckte och lämnade rummet.
Jag gick sedan till mitt rum och till sängs, men hade svårt att somna den natten, fast jag var mycket trött. Tankarna gingo åter och åter igen till detta ljustecken: Vad kunde det betyda?
Ewe.
|
|
|
|