|
Svenska spökhistorier.
Kapitel 45.
En syn.
År 1903, då min man och jag voro bosatta i en medelstor stad i Värmland, hände mig något ännu i dag oförklarligt.
Det var en blåsig natt i mars månad sagda år i daggryningen, våra barn voro sjuka, varför jag satt uppe, vakade och läste. Plötsligt kom jag att tänka på, att balkongdörren - vi bodde en trappa upp i ett hörnhus - till min mans skrivrum kanske var olåst. Jag gick därför in från min och barnens gemensamma sängkammare, där jag som nämnt satt uppe och läste, i därintill belägna salongen, som i sin tur gränsade till skrivrummet, mellan vilka båda sistnämnda rum dörren stod öppen. Då jag kommit i i salongen fick jag till min häpnad se en gråklädd dam, lång och smärt, med vit krage, ligga på knä vid en i skrivrummet befintlig schäslong, med knäppta händer. Jag såg henne så tydligt med sin vackra profil och det bruna håret benat med en knut i nacken. Min första tanke var, att det kunde vara jungfrun, men nej, så såg hon inte ut, och ändå blev jag egendomligt nog inte rädd, bara förvånad; men då gestalten plötsligt reste på sig och svävade på sidan ut genom dörren till den skrivrummet angränsande matsalen, vars dörr till skrivrummet stod öppen, utan att vidröra golvet med sina fötter, blev jag sittande lamslagen på en stol i salongen alldeles bredvid dörren mellan salongen och skrivrummet och sålunda endast ett par meter från schäslongen, där gestalten nyss legat.
Någon tid efteråt berättade jag synen för en bekant. Hon såg förvånad ut och sade, att hon av min beskrivning kände igen damen som en död väninna till sig, vilken dött just i nämnda skrivrum. Den, för vilken jag berättade synen, lever ännu och bor i Stockholm. Ännu i dag kommer denna syn för mig, ty den var så påtagligt klar och tydlig.
D-a B-m.
|