|
Svenska spökhistorier.
Kapitel 46.
Svarta damen på Överås.
Vid Danska vägen i Göteborg, ej långt från Örgryte kyrka, ligger Överås, Dicksons gamla palats, där Metodistkyrkans teologiska skola sedan många år tillbaka är förlagd.
Mellan Danska vägen och palatset ligger en stor, öppen gräsplan. I bakgrunden reser sig en skogbeväxt bergskulle, som nu är stadspark men förr tillhörde Dicksons områden. De rum, som ligga på nedre våningen och vetta ut åt gatan, användas till lässalar, och den stora salongen är inredd till kyrksal. På kvällarna äro dessa rum sällan belysta. Gatubelysningen når då nätt och jämnt fram till byggnaden utan reflekteras blott svagt i de många stora fönstren, och den vita byggnaden avtecknas då mot den mörka skogshöjden. Palatset med dess omgivning ser då spöklik ut, så det är ej att undra på att folket givit det namnet "Spökslottet".
Det är nu något mer än tio år sedan jag första gången besökte Överås. En kamrat till mig och jag skulle utföra ett arbete där. Under tiden skulle vi bo på Överås. Vi cyklade dit en söndagseftermiddag och kommo fram i skymningen. Då vi svängde av från gatan och körde in över gårdsplanen, föreföll palatset framför oss så sagolikt mystiskt, att jag helt oförmodat kom att tänka: Månne det ej spökar här? Men inte kan det väl spöka på en teologisk skola! Ja, varför inte? Det spökar ju i kyrkor, på prästgårdar och kyrkogårdar. Är denna miljö lämplig att framkalla andesyner, eller trivs andar bäst där?
Ingen tycktes vara hemma på skolan. Men då vi fått nycklarna, kunde vi gå in. Jag tyckte det var tryggt, att min kamrat hade varit där förut och visste, var ljuskontakterna funnos, så vi genast kunde få ljus.De långa korridorerna, de höga, stora salarna sågo mera inbjudande ut i ljus än i skymning. Då vi ej sågo till någon, gingo vi ned i köket i källaren för att se, om det fanns någon mat till oss. Ljuset i källarkorridoren var sönder. Blott en lampa lyste svagt längst bort. Sidogångarna till pannrum, strykrum och skafferi voro mörka.
- Här verkar spöklikt, sade jag till min kamrat.
- Har du ej hört, att det spökar här, och att skolan kallas "Spökslottet"?
- Nej, men man skulle kunna tro det. Är det sant?
Jag fick intet svar och glömde min fråga, då vi kommo in i köket och funno, att mat var framställd till oss. Efter att ha stillat vår hunger gingo vi upp och funno, att en "broder", som stannat kvar på skolan för sommaren, var hemma. Vi gingo in för att hälsa på honom och för att få veta, i vilket rum vi kunde få tillbringa natten. Jag frågade honom, om det ej var kusligt att vara ensam i en så stor byggnad, och sade, att jag hade hört, att det skulle spöka där.
- Nej. Jag har bott här så länge nu, att jag känner mig riktigt hemma här, och spöket är intet elakt spöke.
- Tror ni då på spöket?
- Tror, jag har själv sett det, sade han och berättade:
Jag vaknade en natt. Månen sken in genom fönsterluckorna. (Han pekade på fönsterluckorna, som på innersidan voro stängda för fönstret och voro skeva och därför ej slöto tätt.) Då jag vände mig om, såg jag en svart dam, som orörlig satt på kanten av min rumskamrats säng i månskensstrimmor. Hon var klädd i en lång, helt svart klänning, som gick långt upp i halsen och hade långa ärmar. Hennes ansikte var blekt. Hon pekade med ett finger uppåt. Utan att säga något eller röra sig försvann hon om en stund uppåt.
- Har någon annan sett spöket?
- Ja. Andra ha sett henne i korridoren och mött henne i trappor. Jag talade ej om min syn, men då andra berättade, att de sett en svart dam, och beskrevo henne precis så, som jag sett henne, kunde jag för de tvivlande tala om, att jag sett samma gestalt. Alltid samma hållning. Aldrig hade hon sagt något eller gjort någon något.
Jag skulle gärna velat höra mera, men då vi voro trötta av vår färd, gingo vi upp på vårt rum. Snart sovo vi i ostörd ro. På morgonen väcktes jag av ett krafsande ljud. Ihågkommande gårdagens berättelse undrade jag, varifrån ljudet kom, men fann snart att det härrörde från fåglar, som i solljuset lekte på takfönstret. Rummet, där vi lågo, var beläget på tredje våningen på baksidan av byggnaden.
En kväll, då jag efter en blandning av ängslan och förväntan kom hem, och min vän låg och läste, frågade jag honom:
- Tror du på spöken?
- Ja, jag vet verkligen ej, vad jag skall säga, men det finns ju trovärdiga personer, som säga, att de sett spöken, och det finns ju mycket oförklarligt. En fru hemma såg en kväll sin bror, som bodde långt borta, stå utanför fönstret i ljusskenet inifrån och titta in. Hon gick ut för att öppna för honom men såg ingen till. Sedan fick hon veta, att brodern dött just vid den tiden.
Vi lågo och samtalade en stund, men snart hade min kamrat somnat. Jag släckte lampan och låg en stund och tänkte på vårt samtalsämne. När jag så låg i mina tankar, hörde jag något buller på vinden. Med spänd uppmärksamhet följde jag ljudet, som flyttat sig från den ena sidan av vinden till den andra. Det lät, som om någon flyttade saker och ting. Med en blandning av förväntan och ängslan tänkte jag, att Svarta damen nu skulle komma. Nu hördes tydliga steg längs vinden. Nu kommo stegen från trappan. Nu i gången fram till dörren till vårt rum. Hastigt sträckte jag ut handen, fick tag i bordslampan, höll handen på kontakten, färdig att tända. Det var ju bäst att ha ljus, om någon kom in! Men då avlägsnade sig stegen, upp för trappan, längs gången på vinden, och så försvunno de.- Jag fick ej träffa Svarta damen. Det var kanske min rädsla, som drev bort henne.
När jag så en stund försökt att finna, om jag egentligen önskade, att hon skulle komma eller icke, hörde jag åter samma steg, längs gången på vinden, nedför trappan, genom gången fram mot dörren. Någon fattade tag i dörrhandtaget och vred det nedåt, som jag tydligt såg i skymningen, ty sommarkvällens ljus flöt in genom takfönstret. Jag fattade i hast lampkontakten. Dörrhandtaget släpptes, gick åter uppåt. Stegen avlägsnades åter samma väg, de kommit.
Svarta damen kände mig kanske bättre, än jag själv gjorde, och visste, att mitt mod även i fortsättningen skulle ha svikit mig. Men fullt och fast trodde jag då, att det var Svarta damen, som tagit i dörrhandtaget, och helt litade jag på berättelserna om henne.
Gråsten.
|