|
Svenska spökhistorier.
Kapitel 50.
Spöket vid korsvägen.
Numera äro ju varken barn eller äldre personer rädda för spöken och allra minst jag, ty spökerier höra numera till en svunnen tid, men trots detta finnes det verkligen en plats i närheten av en korsväg nere I Kronobergs län, som jag inte ensam skulle våga färdas förbi en natt mellan klockan 11-2. Nej, inte för allt smör i Småland - trots jag är fattig.
Första gången jag lade märke till att det där fanns något onaturligt, mystiskt väsen var en vinternatt. Mitt sällskap hade sin hund med och just som vi passerat där vägarna korsades trängde hunden sig mot oss och liksom ville mota oss tillbaka. Mitt sällskap tog då hunden i halsbandet och skulle försöka få honom framåt, vilket icke lyckades enär hunden gjorde kraftigt motstånd och tjöt, varför han släpptes. Så rusade han tillbaka över vägkorsningen och in åt skogen och sprang så en lång omväg för att nå oss.
Flera gånger var hunden i vårt sällskap, men var det nattetid tog han alltid skogsvägen förbi det mystiska stället. Så en kväll vi skulle på en bjudning beslöto vi att hunden inte skulle vara lös den kvällen. Då vi vid 12-tiden på natten voro på väg till min bostad och kommo till den mystiska platsen sade vi båda på en gång: "Det är ju Boj, eller vad är det för stort djur som tassar framåt?" Sedan tyckte vi att det var en människa som kröp och strax därpå försvann. Någon tid därefter passerade jag platsen i sällskap med en annan person. Klockan var omkring 11 och skogen stod svart och skrämmande och i det dunkla månljuset såg jag tydligt en kvinna bredvid vägen. Hennes klädsel var något jag inte kan beskriva och ansiktet hade falaskans färg. Genom ett fastare grepp om min arm förstod jag att även min kamrat blivit rädd. Vi nämnde inte ett ord mera den kvällen och jag sov inte en blund om natten. Senare hörde jag att det fanns personer i orten, som kallade platsen för ortens spökställe. Jag kunde aldrig senare lyssna till vad folk där sett eller vad som i en svunnen tid där hänt, ty då framkallades de svåra känslorna i hals och bröst, som jag erfor vid de tillfällen jag där blivit skrämd. Jag är inte rädd nu men glad att jag inte bor där i närheten.
Räddad.
|
|
|
|