|
Svenska spökhistorier.
Kapitel 53.
Spöket vid milan.
Framför mig sitter kolar-Johan och berättar:
- Det är många år sedan detta hände, som jag nu skall berätta. Jag var då en pojk på omkring tretton år.Far och jag kolade två milor vid - tjärn, en gång belägen djupt inne i Värmlandsskogarna. Vi hade tänt milorna, och allt artade sig bra så länge far var kvar, men en dag skulle han hem och proviantera och stanna hemma över natten. Nu skulle jag få mitt elddop. Ensam skulle jag passa milorna i mörka natten inne i djupa skogen. Visserligen låg gården i närheten, men mellan den och milorna utbredde sig ett tätbevuxet skogsbälte.
Jag gick ronden i skymningen, såg till att draghålen vid milans botten fungerade, klubbade stybben på toppen, klättrade nedför stegen och gick in i kojan och lade mig att sova. Efter en stund vaknade jag, kände mig orolig, tände lyktan och gick ut för att syna milorna. På den första fanns inget fel, men när jag kom till den andra såg jag en skepnad med förvridet ansikte och med uppsträckta händer. Det verkade som om hela gestalten försökte rycka sig loss från något som gastkramade den men ej orkade röra sig ur fläcken.
Nu var det slut med allt mitt mod. Jag skrek till, tappade lyktan och sprang förfärad till kolkojan och slog igen dörren efter mig. Jag låg länge med bultande hjärta och vågade mig sedan ej ut till milorna. De fick sköta sig själva resten av natten. När det ljusnade kom far. Jag berättade vad jag sett för honom. Ansiktet blev allvarligt. Jag gissade strax, att han själv sett spöket vid milan. Så berättade han: Det är nu många år sedan. Ägaren till - tjärn därborta hade en enda son. Denne skulle en natt passa milorna ensam alldeles som du nu gjort. Föräldrarna hans skulle på bröllop i byn. När de kommo åter var sonen försvunnen. Ingenstädes stod han att hitta. Man gissade att milorna tagit honom, och det berättades ofta, att han "gått igen", men det var nu länge sedan det hände. Milbottnarna lågo länge nedlagda här men kommo på nytt till användning härom året. Nu dröjer det nog innan han visar sig igen. Nästa år ska vi kola på annan plats, tröstade far mig med.
Sm.
|
|
|
|