|
Svenska spökhistorier.
Kapitel 54.
Spöket som spann silke av gran.
På det bruk där jag föddes fanns en vallon, som var nattvakt i stallet, Claes Jakob kallad.
Han omtalade följande händelse, som torde ha timat i början av 1840-talet.
Claes Jakob berättade att han och en äldre broder, då halvväxta pojkar, skulle en dag ro hem ved från Stormon över Stordammen.
Komna dit gick jag först upp i skogen, sade Claes Jakob, och bar ned en klamp i ekstocken, samt gick åter upp för att hämta en ny.
Då jag kom upp igen fann jag min broder stående som en bildstod en kort bit från en gran.
Jag ropade åt honom att han skulle hjälpa till, men han förblev stående utan att svara och bara stirrade åt granen. När jag sedan kom ned med min andra klamp kom han ned efter och ville ro hem. Jag såg på honom att något särskilt hänt honom, så det var inget annat än ro hem.
Under hemfärden frågade jag flera gånger om han sett något märkvärdigt, men fick intet svar, han endast stirrade som förhäxad. Hemkomna och sedan även far ansatt honom, talade han så småningom om att han sett en märkvärdig syn. När han kom i närheten av granen, hade plötsligt en äldre kvinna visat sig vid denna och börjat väva med fingrarna långa vita strimlor, vilka samlade sig i en hög vid hennes fötter. Hon fortsatte med det tills granen var slut, därefter böjde hon sig ned och tog dessa strimlor mellan sina händer och gnuggade dem till mjöl.
Så började hon av dessa smulor forma runt omkring sig nedifrån och upp och stod där snart i en skinande vit klänning som blänkte som siden. När detta var gjort, gick hon löst på stubben, som gick åt på samma sätt, men av den fick hon färg på sina händer och målade nu den färdiga klänningen tills den tedde sig ovanligt praktfull.
Det är att märka att detta berättades långt innan något var känt om att det gick att göra silke av trä.
M-a.
|
|
|
|