|
Svenska spökhistorier.
Kapitel 58.
Nisses håla på Ekenäs.
I Örtomta församling i Östergötland är Ekenäs slott beläget, och där går sägner om spöken och spöksyner . Särskilt finnes i källaren ett igenbommat rum, som än i dag går under namnet Nisses håla. Slottet, som i mer än 300 år ägdes av ätten Baner, såldes 1884 till greve Philip Klingspor.
Själva byggnaden har sin särskilda historia. När 30-åriga kriget var slut ingingo tre krigsherrar ett vad att bygga var sitt slott på otillgängliga platser. Herrarna voro Baner, Ekenäs, Douglas, Stjärnorp, och Lillie, Lövstad. Och Baner hemförde priset. Ekenäs byggdes på ett berg, beläget vid sjön Tiden, och omgavs av ett s.k. näs, så att en bro med vindbrygga måste användas, och på aftonen drogs nämnda brygga upp, och då kunde ingen varken komma eller gå med mindre än att bryggan vevades ned. Beträffande slottet, så finnes tre torn å detsamma, som kallas klocktornet, sjötornet och gårdstornet, och i stället för fjärde torn ett stort brett portvalv, som även kan portas igen. I Ridderstads Historiska skrifter och berättelser talas sorgfälligt om de sägner och rykten, som fylka sig om detta slott.
Min far var soldat och hette Lager och tjänade för rusthållet. Han kom en tidig morgon fram till slottet för att slakta och hade så ett ärende ner i slottets källare. I källargången mötte han då en vithårig dam, som stod utanför dörren till Nisses håla.
Som min far var söndagsbarn, så var han ibland utsatt för åtskilliga syner. Således mötte han en gång i en spökberyktad backe, som heter Kalkugnsbacken, en vitklädd gråtande kvinna, och om denna backe går sägnen att hon mördat och dolt sitt barn och visar sig varje gång strax före ett barns bortgång, och sista gången var 1908. Strax efter detta dränkte sig en lekande gosse i en brunn. Barnet var son till en statarfamilj under godset Hjälmsäter i samma församling. Händelsen inträffade strax före 24 oktober, och familjen stod i beredskap att flytta någon mil utanför Linköping. Tre veckor efter händelsen kom ett brev till kyrkoherde Hasselberg från barnets mor, i vilket hon bad om gravöppning, emedan hon utanför sitt fönster varje natt hört barngråt och jämmer, och precis samma jämmer hade min far hört. Kyrkoherden skrev ett brev och bad min far att yttra sig om brevets innehåll och vad han trodde, och han fick den impulsen att barnet varit skendött och möjligen kunnat räddas, om någon förstått sig på s. k. konstgjord andning.
Så var det ytterligare om Ekenäs och sägnen om Nisses håla, och den förtäljer att en obarmhärtig inspektor skulle ha kastat in en hjonpojke i källarrummet och glömt bort honom, och att pojken i förtvivlan begick självmord och allt sedan dess har det spökat på slottet.
En gång beslöt ägaren (en Baner) att rummet skulle öppnas, och det tillkallades folk för detta ändamål. Men han kastade endast ett öga in och befallde att rummet genast skulle tillslutas. Men icke nog med att ägaren blev allvarligt sjuk; strax efter avled hans 18-åriga dotter Hedvig Charlotta. Allt detta räknas som en olycka och hämnd från Nisses håla för störd ro. Några decennier därefter skulle åter en Baner låta öppna hålan, men även han fick avstå. Sedan ha de fyra senaste godsherrarna låtit källarrummet stå oöppnat, men alla som bo eller bott på slottet hysa fortfarande stor respekt för källaren och Nisses håla.
Även sjörået har haft ett finger med ibland; sålunda mötte en fiskare en gång rået ute på sjön, och den gamle skomakaren bedyrade att han varit utsatt för sjön Tidens sjörå, och under åren har ju sjön krävt sina offer och alltid har rået visat sig. När jag i fjol somras besökte Ekenäs hade sjön Tiden blivit sänkt några meter, så nästa gång rået skall fram får det gå landvägen. Hela slottet är sägenomspunnet, och det talas än i dag om Höns-Lena, som räddade slottet från plundring av ryssarna, som 1718 härjade vilt utefter Östgötakusten ända upp till Norrtälje. Sägnen lyder att Höns-Lena mötte en krigshär, som förhörde sig om Ekenäs, men Lena sade till dem att många tusen soldater funnos där, som höllo vakt, varför ryssarna vände. Till hennes ära målades en tavla, som än i dag finns kvar, och historien förtäljer att hon var mjölnarfru och dog där 113 år gammal. På tavlan står en flock fjäderfä omkring henne, och konstkännare säga att tavlan är av stort värde.
Hj. L.
|
|
|
|