|
Svenska spökhistorier.
Kapitel 59.
"Joramålarna".
I de sydsvenska landskapen finns det en sorts spöken, som gå under benämning "joramålare". Det är, enligt gammal folktro, sådana lantmätare, som mätt fel medan de levde och följaktigen icke sedermera fått ro i sin grav.
Det springer en sådan joramålare i Emitslövs by. Många äro de som sett honom. Han sprang i en sänka av åkern alldeles utanför min fädernegård. Ett par av de bastantaste hårdvallsgubbarna hade vid något tillfälle besökt den mitt i byn belägna mor Karlssons krog, från vilken de en natt vid tiden för sekelskiftet skulle taga sig hem över vångarna till sina respektive gårdar. Det gick en genstig, på vilken de i sitt något beskänkta tillstånd kryssade hem. De voro emellertid icke väl komna utanför mor Karlssons "have" förrän det började lysa kring benen på dem. Det var ett stort ljus. Ömsom var det avlångt, ömsom runt. Det sprakade och gnistrade. Gubbarna blevo snart nyktra. Men ljuset följde dem ända tills de kommo vid en rågång, då det med ett skratt försvann längs en rågång.
Vi hade, några stycken, besökt en sammankomst, i en gård, som låg mitt ute på samma slätt. Det var sent på aftonen och bra mörkt. Någon hade emellertid en lykta med sig, varför vi ganska gott kunde taga oss fram. En i sällskapet pekade mot ett stort ljus, som lyste på andra sidan en genom slättlandet flytande bäck. Det var stort som en skäppekorg.
"Se, vilket stort ljus som rör sig däruppe!" utbrast han.
"Tyst, tyst, för all del!" utbrast en gammal skogvaktare, som var med, "dä`ä` den gamle joramålaren, som ä` ude å springer!"
Och tyst blev det, ty om man yppar något när det rör sig om dylika ting blir man sjuk.
En bonde i Getaberga hade varit vid Knislinge mölla och fått julamälden förmalen. Det var på kvällen innan han blev färdig hem. Då han kom norr om en gård benämnd Skränebaa observerade han helt plötsligt på avstånd ett ljus. Det rörde sig med stark fart framåt. Som han tyckte, följde det en rågång. Rätt som det befann det sig alldeles invid skjutsen. Hästarna hajade till, men lugnade sig snart. Sedan följde det honom nästan upp till Haraberga gård. Dock utan att göra honom någon skada.
En av bygdens lantbrukare hade för några år sedan varit i Knislinge och det hade lidit ett gott stycke ut på aftonen innan han blev färdig för hemfärd. Då han kom mitt för ett torp, benämnt Gislas, fick han helt plötsligt se tre ljus framför sig. De lyste och sprakade över plogtiltorna precis som om de sökt efter något. Vår man, som inte hörde till de buskablyga, hoppade över dikesgropen och in på vången för att taga dem i närmare skärskådande. Då försvunno de med rask fart söderut. Han kom lyckligt och väl ifrån äventyret. Men så lade han sig också vid hemkomsten utan att säga något. Många andra personer ha sett dessa lyktgubbar dansa fram över vidderna. I allmänhet ha de sökt sig längs en gärdesgård eller ett större dike, som där går fram . I synnerhet i en skogslund, kallad Grips backe. Där finns en hel del gamla forngravar I den backen, som för övrigt icke haft något gott rykte om sig. En man, som i trettio år burit posten mellan Hjärsås och Knislinge fick här en tidig morgon, innan det ännu var dager, se ett ljus på avstånd . Det kom närmare och närmare och slutligen kom det inpå benen. Han hade det före sig en god stund, varefter det försvann mellan ekarna. Men då hade det redan börjat dagas.
Författaren till dessa spökhistorier besökte härom året en gård benämnd Boe, belägen i västra Blekinge. Det låg ett litet hus utmed vägen, brytstuga eller källare.
"På det huset kan ingen hålla taket helt", förklarade den gamle bysmeden.
"Varför icke?" undrade vi.
"Jo, därför att en joramålare springer där varenda natt, skramlande med sin kedja."
"Han springer väl inte över taket?" blev vår fråga.
"Jo, det är just det han gör", inföll smeden. "Antingen man lägger taket av halm eller av stickor, river han förr eller senare hål på det. Jag har själv bra många nätter vid tolvtiden stått utanför min sme`a och hört honom rassla med kedjan över spåntaket, som icke kan hålla länge till."
Jag tittade uppåt taket, och, sannerligen, syntes det icke mitt på detta, att spånorna voro starkt skadade, som om man raspat med en stor fil å desamma.
"Se, huset har blivit lagt i en rågång, och det ska man akta sig för, såvida man vill vara i fred", inföll den gamle smeden.
Några år senare stod jag utanför en stuga i närheten av Perstorp, vid Hälsingborgsvägen. En man framhöll för mig, att i den ena änden av samma hus kunde ingen människa bo.
"Varför då?" frågade vi.
"Jo, huset ligger i en rågång och varje natt springer en joramålare under huset och raspar på golvet, så att man inte får någon levande ro. Det råkade vara mitt under den plats å golvet, där husmannen och hans hustru hade sin säng. De sökte väl flytta denna, men det hjälpte icke. Man måste till slut flytta in i den andra änden av huset."
Han tillade, att även därinne kunde de höra rasslet, ehuru mera svagt.
"Man ska aldrig bygga hus i en rågång", förklarade han vidare.
I Boarp, Hästveda socken, var det icke nog med att joramålaren fick springa längs rågången, utan det fanns även en gammal nämndeman som i egenskap av skiftesgodeman varit med om att göra orätt vid en mätning. Varje natt bortåt tolvtiden blev denne uppkallad. Sedan måste han i ett par tre timmar springa med joramålaren längs de rågångar, som han varit med om att mäta fel. Och det värsta var, att dessa gingo tvärs över ett kärrdrag, så att den arme mannen var alldeles uttröttad och genomvåt då han frampå sennatten kom hem. Han sökte både kloka och andra, men utan resultat. Han fick springa där så länge han levde och efter hans död har det blivit två ljus i stället för ett.
Även i Ekhult, Örkeneds församling, nordöstra Skåne, springer en joramålare mellan rågångarna. Han skramlar med sin kedja, så det hörs vida omkring. Att råka ut för denne är liktydigt med att bli sjuk. Det var en man, som efter ett kalas i Vässlarp råkade bli i sällskap med denne. Mannen var beskänkt.
"Ned med dig i din grav, spring inte här och blossa", utbrast han i sitt övermod. Men i detsamma fick han en sinkadus så att han föll huvudstupa i diket. Där slaget tagit blev sedermera en böld så stor som ett hönsägg, och han aktade sig visligen för att kiva med spöken en annan gång.
Wix.
|
|
|
|