|
Svenska spökhistorier.
Kapitel 60.
Spökljuset.
Det som jag nu ska beskriva hände på Q-n i Kristbergs socken i Östergötland. På 1600- och 1700-talen var Q-n järnbruk och tillhörde släkten De Geer.
Det var i början av 90-talet, hösten hade kommit och sällskapslivet florerade, sedan godsherrarna hade samlat allt i ladorna. Sent en natt kommo vi hemåkande från ett kalas min värdinna och jag, två levnadsglada flickor i tjuguårsåldern. Det ångade av de tröttkörda vagnshästarna och Johan satt och halvsov på kuskbocken. Hästarna hittade ju själva hem, bara de kommo på ägorna. Plötsligt rycker Johan till och blinkar med ögonen.
"Hää, frökna, vi har allt fått nattfrämmat - det lyser i Gula gästrummet, sir jag. Men det var nöjsamt", fortsatte kusken, "sicket ett långt juleljus de fått tag i; å, attan, di ä då inte rädda om elden, som sätter ett brinnande ljus rakt under gardin…"
Vi titta och skåda ett ljus, ett jätteljus med klar och stilla låga. Vi rysa till, detta är intet vanligt ljus och Johan svarar på vår stumma fråga:
"Nej, det där är ett varsel, di kallar…"
Vi rundade sjön, herrgården låg mörk, men ljuset i Gula gästrummet lyste alltjämt. I fastugan frågade nu husets unga härskarinna om det kommit främmande.
"Neej", svarade en sömning husjungfru, "ingen har kommit, men fröken har ett telegram på sitt nattduksbord."
Det var med darrande fingrar min unga vän öppnade telegrammet:
"N.N. död i dag, kom!"
Hennes frände hade ljus tända kring båren hela den natten, då det övernaturliga ljuset syntes i fönstret i Gula gästrummet, höga ljus lika det som vi sågo när vi foro hem…
E. S.
|