|
Svenska spökhistorier.
Kapitel 61.
Trappan slets bort från huset.
Under en belfärd genom Dalarna fästes min uppmärksamhet vid en stor obebodd gård som saknade trappuppgång till den högt belägna dörren. På min undran däröver berättades mig av en ortsbo följande.
I socknens fattiggård hade bland andra, en gammal gumma bott med sin dotterson. En dag hade pojken gjort något ofog, varför han till straff av föreståndaren stängdes im i likkällaren. Han blev därvid så vettskrämd att han efter detta började stamma och blev underlig och skygg. Gumman svor då att hämnas. Hon var gammal och skulle snart dö, men skulle aldrig lämna dem ro i det huset. Hon dog och höll sitt ord, så huset måste till slut utrymmas. Det revs sedan och en bonde köpte timret och byggde sig en gård. De kunde dock inte bo där mer än en månad. Trappan bortfördes, så fort det blev en ny, och det hemskaste oväsen hördes. Tavlorna slängdes från väggarna och mattorna sparkades ihop av osynliga fötter.
Huset hade sedan stått obebott till för något år sedan, då några vägbyggare kom till orten. En nya trappa gjordes och huset uppläts åt dem. Första natten åkte alla sängarna fram på golvet och täckena rycktes av. Trappan var också borta. De hade ej hört talas om spökerierna utan beskyllde varandra för ofoget. Andra natten upprepades händelserna men då flyttade de.
I fjol var det fyra modiga ynglingar som skulle trotsa spöket och göra sig en trevlig kväll i gården. De hade med sig mat och pilsner som de skulle fästa på. Glädjen blev dock ej långvarig. Om fem minuter kom tre av dem ut skräckslagna, men den fjärde skulle stanna, sade han, om han så skulle dö på kuppen. Om ytterligare en minut var han också ute, halvstrypt och blå i ansiktet. Sedan dess har ingen varit där.
Talade med flera ortsbor om saken och alla berättade detsamma.
D. D.
|
|
|
|