|
Svenska spökhistorier.
Kapitel 62.
Synen på midsommardagen.
På en ö i småländska låg ännu vid sekelskiftet, en gård vars mangårdsbyggning var ett par hundra år. Nu är den gamla bebyggelsen borta och nya tidsenliga hus uppförda.
Det gamla boningshuset, var i två våningar, i den övre fyra rum, på nedre botten tre rum och ett stort, mörkt kök, med gammaldags inredning.
Min mormor hade bott där under sina sista år och dog där, när min mor bara var ett barn.
Gården är fortfarande i släktens ägo och som barn och ung var jag där ofta under helger och sommarferier. Jag tyckte alltid att det var litet högtidligt att gå i de rum och på de platser där mormor, gått sina sista steg. Jag önskade många gånger att jag fått se hur hon såg ut, men det fanns ingen bild av henne. Fotografikonsten var inte mycket känd i bygden på hennes tid.
En midsommardag i slutet av nittiotalet, var jag på besök där igen. På eftermiddagen satt jag och husets yngsta dotter, jämnårig med mig vid fönstret i salen, en trappa upp och såg ner på gården, och ut över sjön. Mellan huset och gårdsgrinden låg två visthus, ett på var sida om vägen. Det ena hade tillhört mormor, och det intresserade mig mest. Utanför grinden var, och är fortfarande, öppen mark ner till sjön och sjöbodarna. Det är omkring fem minuters promenad från sjön och upp, men hela tiden kan man se den som går där, liksom man har fri sikt ett ganska långt stycke ut åt sjön. Ingen kan närma sig utan att bli sedd en ganska lång stund innan han kommer iland. Så var ju särskilt fallet den tid det här är fråga om, långt före motorbåtarnas tid.
I regel kom inga besökande till gården annat än denna väg. Det fanns två andra landningsplatser, på öns andra sida, men användes inte av dem som hade ärende till gården.
Det var ungefär vid femtiden på eftermiddagen, vi satt där och småpratade, och en hund låg vid våra fötter och sov. Jag hade suttit och sett ut över gården och sjön, utan att se någon levande varelse varken på sjön eller vägen upp. Jag vände mig inåt rummet ett ögonblick, när jag såg ut igen, stod en främmande kvinna framför mormors bod och liksom betraktade den. Varje detalj i hennes klädedräkt såg jag tydligt i det klara dagsljuset, det var en främmande och gammaldags, både snitt och färgen i den. Över axlarna bar hon en mörkgrå schal, i tresnibb, den hade svart broderi i hörnen och svart frans runt omkring. Jag visade min väninna på henne, hon såg lika förvånad ut som jag.
"Vem är det?" viskade jag. Hon bara skakade på huvudet.
Just då, vände kvinnan på huvudet och såg upp mot fönstret och rätt i ögonen på mig. Hon hade ett skarpskuret ansikte, kraftig näsa, men det var ögonen jag mest fäste mig vid. De voro mörka, hårda, med ett strängt, förebrående uttryck, när de borrade sig in i mina. De ögonen kände jag länge efteråt. Jag kan aldrig glömma dem.
På en gång reste vi oss och sprang utför trappan. Hunden rusade före oss, min väninna var också mera snabbfotad än jag. När jag kom ut på trappan, kom hunden som ett skott tillbaka runt knuten, smet in i en skrubb och syntes inte mer den dagen. Han hade dragit in svansen, som hundar bruka när de är skrämda. Efter honom kom flickan, blek och förvånad. Hon hade sprungit runt huset hon också, och hade för säkerhets skull undersökt köket. Men ingen, hur kvick den än varit, kunde på så kort tid hinna ens förbi stora trappan.
Nästa dag reste jag hem, men tog löfte av min vän att hon skulle taga reda på vart hon försvunnit, som vi båda sett, men inte kände. En längre tid efteråt, kom jag på besök och talade då med moster, värdinnan i gården, om synen på midsommardagen. Hon mindes mormor mycket väl, och sade genast:
"Kära barn, det var din mormor. Vi har verkligen efterforskat om någon varit i land här midsommardagen. Men ingen har sett någon. Vad kunde hon vilja dig?"
Att döma av den stränga ogillande blicken, hade kanske min barnsliga längtan att få se henne, oroat henne. Vad vet jag.
R. T.
|
|
|
|