|
Svenska spökhistorier.
Kapitel 64.
Synen vid ödetorpet.
Detta hände för något år sedan. Åkande s. k. lättskjuts på Stora Lulejauresjön, upplyste mig kusken vid passerandet av en för dessa fjälltrakter karakteristisk torpstuga, att det var ingen som ville bo i det torpet därför att det spökade där.
Torpet, det var ett fiskarlapptorp, hade verkligen, ehuru både boningshusen och uthusen voro i gott skick, varit obebott i flera år. Det var ej alldeles nytt att höra för mig vad kusken berättade. Även förut hade jag av andra fått höra att det brukade spöka i torpet. Den gången hörde eller sågo vi varken spöken eller något liv vid torpet, det verkade så öde och livlöst som en ödegård, uppförd på en av kargt klimat och hårda fjällstormar sönderpiskad, av krokiga fjällbjörkar bevuxen udde i en fjällsjö, kan verka. Emellertid hade vi att även på återresan passera samma torp, och det var då, sedan vi kl. 9 på morgonen lämnat vårt senaste nattlogi, Jaurekaska, och efter ungefär en timmes körning närmade oss torpet, som jag såg synen.
Det var en vacker vårmorgon med alldeles lugnt och klart väder, då vi närmade oss torpet. Omkring 300 meter därifrån, kom jag att titta upp till torpet. Jag blev minst sagt förvånad, då jag, trots det vackra vädret på sjön, på gården vid torpet såg härska det värsta oväder, med snön yrande som för virvelvindar. Från rökhålet i taket på en på gården stående sommar-lappkåta bolmade en tjock rök. Till yttermera visso bevis för att det fanns liv vid torpet såg jag en för miljön särdeles karakteristisk figur, nämligen en i en lång kolt klädd lappkvinna, gående upp från sjöstranden mot förstugubron och sedan hon nått denna, in i stugan. Jag gav kusken en knuff i ryggen för att väcka hans uppmärksamhet och sade samtidigt att här bor ju folk nu, men när vi båda sedan tittade upp till torpet, var hela synen som bortblåst. Ingen rök från kåtan, snön på förstugubron, en halv fot tjock, låg orörd och inga spår av något slag funnos på gården. Detta allt var lätt för oss att övertyga oss om, då vår färdväg gick endast ett tiotal och några meter från gården.
Torpet, Sandudden kallad, tillhör ett fiskarlappsläkte och blir förmodligen väl aldrig tagen till bostad av någon från det släktet.
V-r B-r.
|