|
Svenska spökhistorier.
Kapitel 65.
Spökerierna vid kyrkogården.
Det jag nu här tänker berätta hände min mors morfar, Petter Petterson, på 1840-talet i en smålandsbygd, som jag har fått det återgivet från min gamla mor i samma by.
Nämnde Petter Petterson ägde ett hemman i Vittaryds by av Lomaryds församling. Han drev även en slakterirörelse och for omkring och sålde kött, både hemma i byn och på torgdagarna i Jönköping och Eksjö.
En fjärdingsväg från gården, i samma by låg ett säteri, som hette Skärsjö, alldeles vid en sjö och antagligen med samma namn. I gården bodde en änka med sin ende son, en yngling på cirka 18 år, jämte de vid gården anställda tjänarna. Denne yngling hade studerat och rest mycket och därvid även lärt sig hypnotism, eller kunde förvända synen på folk, som det hette. Han kunde även utföra trollkarlens mystiska roll, varvid han allmänt blev kallad "aktören" eller "Agotören" på folkmålet. Hemma på gården övade han sig titt och tätt med sitt trolleri, varvid pigorna och drängarna fingo vara försöksobjekten. Ibland skrämde han pigorna nästan från vettet när han bad någon av dem draga av honom hans stövlar, de tyckte då att benet, tillika med stöveln följde med och när de hade fått benet med som han sa`, kunde de även få huvudet med, vilket han då skulle ha kastat efter dem, som de tyckte.
Petter sålde ofta kött till gården då de så behövde ibland. Han och pojken blevo därvid mycket goda vänner.
Men så en dag hände gårdsherren "Agotören" en olycka, som blev hans död. Under en pågående förevisning för beväringarna på Ränneslätt ingick bl.a. i programmet att han skulle rulla sig som ett klot, varvid det då inte bar sig bättre än han bröt ryggen av sig, så att blodet skvalade, enligt historien. Han blev sedan begravd på Bälaryds kyrkogård och fick till minnesvård ett stort järnkors, som nog står kvar än i dag.
Inte långt därefter hade Petter varit till Jönköping med kött och det blev ganska sent när han begav sig på hemfärd. Han hade då en sträcka på ungefär 4 mil att åka innan han kom hem. När han så kom fram till Bälaryds kyrka, som ligger tre fjärdingsväg från Vittaryd, nära landsvägen, så tvärstannade plötsligt hästen mitt framför kyrkogårdsgrinden - det var då ganska mörkt och klockan var vid 12-tiden. Att få igång hästen visade sig vara omöjligt, det gick varken med lock eller pock. Så bad han till Gud i sin nöd och läste Fader vår, men intet tycktes hjälpa.
I samma stund såg han ett rullande föremål komma ut från kyrkogårdsgrinden, lik ett nystan i en säck, som fortsatte att rulla tills det kom framför åkdonet, där det stannade, vilket kom hästen att stegra sig och skälva i alla lemmar. Då började klotet sakta rulla framåt landsvägen och hästen följde efter, om än halvt motvilligt och fnysande. Det gick så en bit, då med ens klotet försvann för att i stället komma i åkdonet, så att hästen fick dra så hårt som han skulle haft ett stenlass efter sig. Det fortgick så, ända tills man kom till en korsväg, där hela spökeriet försvann, och tyngden på vagnen släppte då strax efter. Det blev sedan en fart på hästen som aldrig förr och det dröjde inte länge förr än de voro hemma. När han sedan ställde in den i spiltan dröp den av svettlödder. Hans hustru som då kom ut på samma gång klandrade honom för att han hade kört så fort från staden.
Petter nämnde ingenting om sitt kusliga äventyr förrän dagen därpå, då han omtalade att han hade haft sällskap med "agotören".
Men alltsedan dess, när han körde förbi Bälaryds kyrka, gick han av och bad sitt Fader vår, och sedan dess hade han aldrig sett något spökeri där.
Enligt ryktet så skulle aktören ha spökat på sin gård en lång tid efter sin död.
Petter skulle även ha sett bilden av en gammal god vän, som strax före sin död skulle ha frågat honom om han trodde att han skulle bliva lycklig och frälst efter sitt syndiga jordeliv. Bilden skulle ha avtecknat sig på väggen inne i sovrummet, där han låg, under det de andra familjemedlemmarna var till julottan. Vännen skulle då ha hängt med huvudet och sett mycket ledsen ut.
Om detta nu var en hallucination eller ej är ju inte så gott att avgöra, men egendomligt var det. Han var annars känd som den friskaste bland de friska, tillika nykterist, och blev 96 år gammal.
A. C.
|
|
|
|