|
Svenska spökhistorier.
Kapitel 66.
Spöket vid Karlbergskanalen.
År 1923 hade jag och en yngre syster plats ute vid Huvudsta. En kall, månljus vinterkväll ganska sent voro vi på väg från en syster, som bodde på Kungsholmen, och tog vägen som går över Karlbergskanalen.
När vi kom ungefär halvvägs mellan bron och där vägen då för tiden svängde runt en brant klippa, fick jag se ungefär en 10 meter framför oss en vit skepnad komma svävande från sjösidan, liksom sväva över vägen och ner på andra vägkanten samt där liksom sjunka ner i jorden.
- Varför stannar du? Sade min syster förvånad.
- Såg du ej, svarade jag, tittade du ej framåt vägen?
- Nej, jag har ej sett något märkvärdigt, sade min syster.
När vi kom fram till stället där jag sett skepnaden försvinna, talade jag om vad jag sett. Vi blevo allt lite kusliga på hemvägen och undrade vad det var.
Sommaren efter, en söndagseftermiddag, gick min syster, som var med mig vid det omtalade tillfället, samt två andra flickor samma väg. När de kommo fram till platsen där jag sett skepnaden försvinna talade min syster om händelsen för dem och de blevo intresserade.
- Kom skall vi se efter, sade den ena flickan.
Vi gick ner vid vägen, in bland buskarna som växte mellan vägen och en hög lodrät klippvägg.
- Vad är det här? Frågade den ena flickan och lyfte upp en gammal begravningskrans. Det var en medelstor krans med vissna blommor och cypressblad, som ännu voro gröna. Nu kan man med skäl undra hur denna krans kommit dit. Det är ju långt till en kyrkogård därifrån, och ingen går gärna och tappar den utan att märka det. Sällan eller aldrig for liktåg fram på denna smala väg. Enda förklaringen är den, att den blivit ditlagd, men av vilken orsak och av vem?
H.H.
|
|
|
|