|
Svenska spökhistorier.
Kapitel 69.
Tirupakäringen och prosten.
På en gård, belägen I Gullåkra, var på ägorna ett tremarksskäl där socknarna Brågarp, Uppåkra och Knästorp stötte tillsammans. Om denna plats gå många märkliga sägner i orten, som jag upptecknat från de gamla.
Olika voro de versioner, som sedan lång tid tillbaka knutit sig till denna plats där den s.k. Tirupakäringen fått sitt sista vilorum.
Hon var en stackars kvinna som blivit halshuggen och icke fått vila i vigd jord utan begravts i detta tremarksskäl. Vad som ända in i våra dagar står fast och om vilket jag även själv kan vittna var, att när hästar vare sig de voro förspända något åkerbruksredskap eller vagn kommo I närheten av "spökstället" blevo de oroliga och stegrade sig till synes utan någon orsak. Det hände t.o.m. en sommar, då hästarna var i full gång just vid tremarksskälet, att körsvennen icke kunde få djuren ur fläcken, d.v.s. "att ta lasset", som det hette. Efter en stunds fåfänga försök "sprungo de med ett ryck igenom bröstselarna" och fortsatte i vilt trav den 1 km. Långa vägen hem till gården.
Tirupakäringen visade sig i olika skepnader. Många hade sett henne iklädd röd päls (folkdräkt, som kvinnorna buro förr i världen) springa och liksom söka efter något längs en pilvall, som gick utmed gränsägorna.
En annan gång råkade prosten L-ius ut för Tirupakäringen och hon dansade med prosten, så han blev sängliggande i tre månader härefter.
Människor voro i allmänhet mycket rädda för att ta vägen om pilvallen där Tirupakäringen hade sin gång. En kvinna från Knästorp hade varit på gille i Tirup och på kvällen kom hennes piga och hämtade henne. Då det var sent, togo de genvägen och följde vallen. När de gått ett stycke, varseblevo de en man och en kvinna, som ibland gick bredvid dem, ibland på andra sidan vallen och stundom före dem. - Nämndemanskvinnan och pigan gingo alldeles vilse och kommo ej hem till Knästorp "förrän solen stod högt på himlen dagen därefter".
S.F.
|
|
|
|