|
Svenska spökhistorier.
Kapitel 70.
Den underbara musiken som varslade om dödsfall.
Innan jag nedskriver följande berättelser, vill jag meddela ärade läsare, att jag icke tror på spöken, men att det finns något, som vetenskapen ännu icke kan bevisa, därom äro alla tvivel uteslutna.
Jag vill här omtalada de märkligaste:
Som liten gosse vistades jag nästan varje sommar hos min farfar, som var lantbrukare i H. socken i Västergötland.
En söndagsförmiddag voro farfar och jag ensamma hemma. Min farmor och fastrar samt tjänstefolket hade rest till kyrkan, som låg på cirka 3 km. Avstånd från gården. Farfar var sysselsatt med att läsa dagens evangelium ur bibeln, som han alltid gjorde, och jag sprang omkring och lekte med mina små trähästar och andra leksaker.
Så sprang jag ut på gårdsplanen, och får från luften höra den mest underbara sång och musik, som kan tänkas. Jag lyssnade någon minut, men sprang så in efter farfar för att även han skulle få höra. Farfar kommer ut, men då hade sången och musiken slutat, och vi gick in igen.
Senare på dagen skulle min ena faster gå till min farfars mor, som bodde i en stuga några hundra meter från farfars gård. Jag fick följa med och bära korgar med kaffet.
När vi kommo till "gamla farmor", som vi barn kallade farfarsmor, låg hon död i sin säng, och det är alls inte omöjligt utan att hon dött vid den tidpunkt, som jag hörde den vackra musiken från rymden. Hon var nämligen ännu varm, och hade tydligen varit uppe på morgonen, men överraskats av döden.
Sommaren 1926 befann jag mig på fotvandring i Gästrikland. En dag hade jag gått från Storvik, och var på väg till Ockelbo. Det led mot aftonen, och som jag inte hunnit längre än till trakten av Järbo station, och befarade att jag icke skulle hinna fram till Ockelbo i tid före kvällsdags, beslöt jag söka få nattlogi i någon bondgård under natten.
Bebyggelsen i denna trakt var gles, men just som jag kommer på landsvägen, vilken genomlöper en skog, upptäcker jag en gård på höger hand. Det är väl en halv kilometer. Jag beslutar höra efter där om nattlogi, och till min glädje får jag också se en man som sitter på stenmuren utefter vägen.
Kommen mitt för mannen går jag fram mot denne, lyfter lätt på hatten, och säger "god afton". Jag framställer min fråga, men får intet svar, och i samma ögonblick vänder sig mannen mot gården, och är samtidigt försvunnen.
Uppslukad av jorden!
Jag blev visserligen vemodig och undrande men fortsätter dock upp mot gården. Anländ dit mötte jag på gårdsplanen ett medelålders fruntimmer, som tycks vara mor i huset.
Jag framställde min fråga om nattlogi, men får till svar, att de ha lik i gården, så de kan inte taga mot någon nu. Varpå jag ber om ursäkt, och vänder om mot stora landsvägen.
Kommen mitt framför vagnslidret, som apterats till likrum, får jag höra tvenne mansröster. Jag vänder mig däråt, och upptäcker de två karlarna, som i samma ögonblick lyfter av locket på likkistan, och till min häpnad får jag se, att den man, som satt på stenmuren vid landsvägen och jag tilltalade utan att få svar, låg död i likkistan.
En enda blick sade mig detta. Kalla kårar genomilade hela min kropp, och utan att säga ett ord försvann jag ned på landsvägen mot Nedskogshedens hållplats, där jag tog ett aftontåg till Ockelbo.
Detta är egentligen den enda gång, jag blivit "spökrädd", men kan någon undra på det?
Jag hade vistats på Västkusten hela sommaren 1930, och skulle i mitten av september resa åter till Stockholm. Innan jag reste till Stockholm, beslöt jag i all hast besöka mina vänner, familjen Z., å H. säteri i Upphärads socken, två mil söder om Trollhättan.
Denna egendom förärades på 1600-talet av drottning Kristina till ryttaren Olof Lod, som av kung Gustav II Adolf blev befordrad till ryttmästare och adlad med namnet Silfverlod.
"På låga ryttartorpet vid höga Nunneberg, där satt en ensam---"
Drottningens gåvobrev finnes ännu kvar, och förvaras av familjen Z. Mangårdsbyggnaden från 1600-talet står även kvar, och bebos än i dag av familjen Z. Det är ett verkligt träslott i två våningar med flera rum på vind och t.o.m. ett bönekapell.
Här påstås det "spöka", och eftersom undertecknad egentligen aldrig varit rädd för s.k. "spöken", fick jag vid detta mitt besök själva spökkammaren i husets andra våning till sovrum.
I detta rum sover aldrig husets folk.
Jag hade emellertid inte talat om för någon människa, att jag rest till U.
Första natten var lugn, och jag märkte ingenting. Natten därpå vaknar jag kl. 2.10 f.m. på grund av buller på köksdörren. Jag tänder ljuset, och får höra min fars karakteristiska steg i trappan och ett par av hans vanliga slag på min dörr.
Jag stiger upp, och öppnar dörren, samt funderar på vad detta skall betyda, då det inte syns till en människa.
Följande dags förmiddag erhåller jag ett telegram från min mor, att min far helt hastigt avlidit i hjärnblödning samma dags morgon vid 7-tiden. Men inte i sitt hem i Stockholm, utan hos en släkting i en stad i Västergötland, dit min far och mor anlänt på besök föregående dags afton.
Nu kommer dock det egendomliga.
Klockan 2.10 på natten var min far frisk och kry, och sov gott vid denna tid efter vad min mor än i dag försäkrar mig. Däremot hade hon varit vaken flera gånger under natten på grund av ovana med bädden. Först vid 5-tiden på morgonen hade min far vaknat och klagat över illamående, som slutat med döden endast två timmar senare.
När min kusin på ett papper nedskrivit telegrammet till mig och adresserat det till staden U. i Bohuslän, säger min mor:
"han är inte där i dag; han är säkert hos Z. i Upphärad, skicka det dit."
Mor gissade rätt, men hur kunde hon veta det?
Lage R.Felt.
|
|
|
|