|
Svenska spökhistorier.
Kapitel 74.
Den skrattande haren i sovrummet.
När jag som 7-8-åring hörde denna historia berättas av honom som upplevde detta mysterium, blev jag verkligen rädd. Sedan har jag de sista 25 åren hört den en och annan gång, men fortfarande vilar det något hemlighetsfullt över den.
En kväll fick jag honom att berätta vad han trodde orsaken var och en del av sitt liv.
Och han berättade:
Då jag var 18 år gammal, vi var då 18 syskon, blev min mor och far skilda. Min far var en inflyttad tysk vid namn P. Orsaken till skilsmässan var att min far hade barn utom äktenskapet m. m. Han blev omgift och fick med sin andra fru tretton barn. Fast det var far, som på alla vis var så omänsklig, var det en skurk, därför gjorde vi också namnbyte allesammans.
En månad efter vår fars giftermål passade min ett år yngre bror och jag på honom en kväll och piskade upp honom riktigt ordentligt, fast han var stor och stark som en jätte. Det kändes skönt att skipa rättvisa för vår stackars mors och våra syskons skull. Men vår far svor den kvällen, att han skulle hämnas på oss. På vad sätt skulle det ske?
En tid efter reste en yngre syster och jag till X-stad; min syster fortsatte till en släkting i Köpenhamn, där hon blev bra och lyckligt gift. Jag fortsatte min skolgång en del år, fick en bra plats, gifte mig och fick två söta barn. Min syster och jag brevväxlade med varandra samt med mor och syskon och hade många besök av dem, så förflöt 15 år och ingenting hade hänt.
Men så en dag fick jag brev från min mor, att far var död, om vi ville komma med på begravningen.
Nej, jag ville inte resa och inte min syster från Köpenhamn heller. Så gick 14 dagar och vi hade midsommarafton 1889, en måndag. Min syster hade kommit till oss dagen innan, och vi hade bestämt att resa ner och hälsa på i vårt föräldrahem.
Efter 15 år var vi åter hemma, mycket var sig likt, men den som var mest förändrad, vem tror ni det var - jo, det var vår egen bror. För ett par månader sedan hade vi träffats och då var han som vanligt. Jag talade med mor om det, hon sade: - Ja, så har han blivit sen far dog, för det var ju i alla fall er far. Då förstod jag, att hon tyckte om honom ändå, fast han bringat så mycket sorg och elände. Men vår bror, vad var det med honom, blek, sorgsen, han vågade knappt se på mig. Vad hade det blivit av vår glade, käcke och trevlige bror? På eftermiddagen gick vi två ut att promenera. Hur vi gick, stod vi utanför kyrkogården. Då sade jag: - När vi är här, så går vi in och ser på fars grav, men jag förstod, att där var något, när han drog på orden: - Jaa, det kan vi göra. Vi gingo in på kyrkogården, en 25 meter ifrån gravstället stannade han, man kunde se gravkullen med de under den skarpa solen vissnade kransarna och blommorna.- Nu stannar jag här, så kan du gå bort och se på graven, sade han. - Här, sade jag till honom, vad är det för dumheter, det är klart du skall gå med dit. Men nej, han ville inte. Han började att gråta, och under tårarna berättade han, att varje natt, sen far dog, kom där ett djur in på hans rum. - Så jag kan inte gå dit, jag vågar inte. Ser du inte, skrek han, på gravkullens ena sida, ett stort hål? Jag tittade dit, jo, verkligen, där var ett hål 25-30 cm. i diameter. - Då skall jag gå bort och fylla igen det. - Det gör ingen nytta, för jag har fyllt igen det flera gånger. Men jag gick dit och fyllde igen det med sten och jord.
När jag kom tillbaka till min bror, grät han fortfarande. - Du, sade jag, vi skall se nyktert på saken, för vi är ju snart 35 år gamla, gifta, har barn, så vi skall inte tro på några spökerier. - Du får hjälpa mig, sade han, ligg hos mig i natt, så skall du få se, när klockan slår 12. Jag har inte vågat säga det till någon, inte ens till mor, att detta underliga djur kommer.
Jag visste inte, om jag skulle skratta eller gråta, men natten skulle utvisa det.
På kvällen var vi ute och dansade, för det var ju midsommarafton. Då klockan närmade sig ½12 gick vi hem och låg innan klockan 12. Vi lågo båda i en stor utdragssoffa på samma sida som dörren, så när vi satt upp, hade vi dörren i fri sikt. Min bror låg innerst och med kläderna på. Det hade han gjort, sen spektaklet började.
Då slog vår gamla klocka tolv enkla slag. - Vad nu, här kommer ju inget djur, sade min bror, då är det nog bara för att du är här. Han hade väl inte sagt sista ordet förrän nere vid dörrkanten ett skrapande, gnagande och pipande ljud hördes och dörren öppnades. In kom ett konstigt djur eller skepnad, liknande en stor hare, det tittade på oss och skrattade, fortsatte rakt över golvet mot det högra fönstret, hoppade upp på kanten av en hög blomkruka, i krukan stod en lång, virad glasstav, klättrade upp för den och sprang där fram och tillbaka i cirka tio minuter. Jag ryste, frös det var tryckande varmt i rummet, så man kunde knappt andas. Jag försökte sätta ner ena benet i golvet, men jag kunde inte, hela min kropp skalv, jag kröp ner i soffan igen. Djuret stannade sitt spring på gardinerna, klättrade ner på glasstaven, ner på blomkrukan, ner i fönsterkarmen, ner på stolen och så på golvet, allt så lugnt och stilla, och gick sakta över golvet. När det närmade sig soffan, tittade det på oss och skrattade, ha, ha, ha; så försvann det genom dörren.
Min bror grät. - Så har jag haft nu i fjorton dagar sen far dog, det är han som hämnas på oss. Jag frös fortfarande, fast det var så varmt i rummet. Vad var det? Vänta tills i morgon natt, så skall vi fånga det, sade jag, min bror somnade av trötthet, men jag kunde inte få en blund i ögonen.
På morgonen talade jag om det för min hustru och syster, men i deras rum hade ej varit någon, som de hade märkt.
Sedan var jag på kyrkogården, hålet var öppet, men jag fyllde igen det, som dagen innan.
Nästa natt klockan tolv låg också jag med kläderna på, det var svårt att hålla sig vaken, då man inte sovit föregående natt. I dörren var inget lås, men alla ytterdörrarna voro stängda. Så hörde vi samma otrevliga, nervretande ljud igen, dörren gick upp och in kom djuret, det var lika stort som förut, fast nu tyckte jag det liknade ett marsvin. Det gjorde samma procedur som kvällen innan, men när det sprang upp på gardinen, fram och tillbaka, då reste jag mig upp, jag kunde stå, men det var inte mer heller. Jag gick fram mot fönstret, men benen knäade under mig. När jag kom 3 meter från fönstret, stannade djuret sitt spring, när jag kom 2 meter var det försvunnet. Jag tog ett steg tillbaka, jo, det satt ju på samma plats, ett steg framåt, det var försvunnet, ett steg bakåt, det satt där igen. Vad nu, skall det pressa oss till vansinne, nej, det skall bli slut med det här, tänkte jag. Och högt sade jag, med händerna uppsträckta mot djuret: - I Jesu namn, försvinn. Men det skrattade, så min bror ryste hörbart i soffan. Än en gång ropade jag: - I Jesu namn, försvinn. Det skrattade fortfarande, ett hest, hemskt skratt. Benen sviktade, jag kröp sakta bort och lade mig, och blev rädd för första gången i mitt liv.
En stund senare gick djuret ut, på samma sätt som sist, och skrattade så vi hörde det en lång stund efteråt. Den natten somnade vi båda av överspänning. Jag sov långt frampå förmiddagen, men då var jag en ny människa. I natt skall det fångas, om det skall kosta aldrig det! Vi berättade om nattens händelser för vår syster och hon bad att få vara hos oss om natten och se på det, men det skulle vi aldrig ha gjort, för det var den hemskaste natt jag någonsin haft och kommer aldrig att glömma den. Återigen var jag på kyrkogården, hålet var åter öppnat. Stod det i förbindelse med "spöket"? Ja, kanske, kanske inte, den frågan kan jag inte besvara.
Hur skulle den tredje natten bli? Klockan närmade sig 12, vår syster hade sovit ett par timmar och min bror och jag hade suttit och pratat om, på vilket sätt vi skulle fånga det. Då hördes det, samma otrevliga ljud, och djuret stod inne i rummet, det sneglade bort mot fönstret, och sedan mot soffan. När det fick se, att vår syster låg där, stannade det samt vände om mot dörren igen, men då fick det se oss två bröder; det skrattade till och vände om mot fönstret igen, och upp på stolen, fönsterkarmen, blomkrukan, glasstaven, och så gardinerna, ideligen, fram och tillbaka. Jag såg min syster blekna, nu är det tid, tänkte jag, innan djuret med sin hypnotiserande blick skrämt upp oss för mycket. Och med ett språng var jag framme vid fönstret, ryckte bort gardinerna, försökte att rulla in djuret i dem, men jag kände det ej, utan med en skräll flög blomkrukorna i golvet, fönsterrutorna krossades, och under skrik och gråt från mina syskon ramlade djuret ner på marken, med en duns, som fallet av en människokropp, men fortsatte sedan skrattande mot kyrkogården. Hela samhället vaknade av detta nattliga oväsen.
Ja, så var hämnden fullbordad, men den drabbade inte oss bröder, utan vår älskade lilla oskyldiga syster, som efter den natten fick tillbringa ett par månader på sjukhus. Vi stannade midsommarveckan ut. Djuret kom inte tillbaka, men 17 gånger hade det visat sig i huset.
H. C-us.
|