|
Svenska spökhistorier.
Kapitel 76.
Liktåget som varslade om dödsfall.
I min hemsocken S-g dog för cirka ett år sedan en gammal åttiårig kvinna, allmänt kallad fröken Anna, som - enligt vad hon själv många gånger berättat och som äldre personer ännu minnas - I sin ungdom för ett sextiotal år sedan bodde på X-gård och där fick bevittna underliga och sällsamma händelser, vilka aldrig fingo någon naturlig förklaring.
Hon var på den tiden - innan spökerierna började - mycket tillsammans med en något äldre kvinna, som vi kunna kalla fru B. En dag blev fru B. häftigt sjuk i svåra plågor och då hon förstod, att slutet nalkades, sände hon bud på sin goda vän fröken Anna. Denna gjorde sig strax i ordning för att gå den cirka två fjärdingsväg långa vägen till den sjukas bostad.
När hon kom in på vägen, som från stora landsvägen gick till fru B:s hem, mötte hon ett liktåg. Hon steg åt sidan medan detsamma sakta skred fram. Allra först kom likvagnen; därefter vagnar med fru B:s närmaste anhöriga och allra sist bygdens folk; alla svartklädda och högtidliga. Fröken Anna fortsatte sin vandring, men hon kom för sent. Fru B. var redan död.
Vid hennes begravning en vecka senare hade liktåget samma utseende som fröken Anna tidigare sett det. Samma hästar drogo likvagnen; samma personer åkte i samma vagnar. Allt var likadant.
Från den dagen började spökerierna på X-gård. Fröken Anna fick ej någon ro för den avlidna, som kom nästan dagligen; alltid i sällskap med två barn. Fröken Anna kunde sitta vid fönstret och på ljusa dagen se när de kommo. Inkomna stannade de alltid vid dörren och stirrade med sorgsna och dystra ögon.
Vid deras besök började alltid - av osynliga krafter - olika slags saker kastas huller om buller. Kaffekoppar och tallrikar kastades från bordet och i golvet och gingo sönder. Vedträden i spisen kunde kastas tvärs över rummet. Låg fröken Anna i sängen rycktes sängkläderna ifrån henne och kastades till motsatta väggen.
Spökerierna fortsatte vecka efter vecka och höll på att göra livet outhärdligt för den stackars kvinnan. Till sist sände hon bud till en präst i en grannsocken, vilken hade förmågan att stilla övernaturliga ting. Denne kom och från den dagen upphörde också spökerierna på X-gård.
I bygden däromkring var en allmän tro, att de båda kvinnorna haft någon gemensam hemlighet och att den döda ej fick någon ro i sin grav förrän denna hemlighet blev känd av en tredje person, i detta fall alltså prästen.
Det finns mycket mellan himmel och jord…
X-man.
|
|
|
|