|
Svenska spökhistorier.
Kapitel 78.
Den vita skepnaden och dödsfallet.
Min far var präst i en liten landsförsamling nära Stockholm. Som lönen på den tiden denna berättelse avser ej var så stor för prästerna, så nödgades mina föräldrar sommartid taga inackorderingar från Stockholm. En sommar bodde alltså en äldre familj från huvudstaden i prästgården, som inom parentes sagt var mycket gammal.
Mannen var en f.d. grosshandlare och hans hustru var i 70-årsåldern. De hade sitt rum på nedre botten av byggnaden, vilket rum vette mot en trädgård. Far och mor hade sin sängkammare en trappa upp. Utanför sängkammaren fanns en stor vind med garderober på båda sidor.
En lördagskväll, rätt så sent, klockan kunde vara omkring 12, öppnade far dörren till sovrummet mot vinden på grund av att det kändes så kvavt i rummet. Det var nämligen i juli månad och värmen ute var rätt så tryckande. I detsamma som han öppnade dörren svävade en vit skepnad fram från den garderob där grosshandlarfrun hade sina kläder förvarade och han igenkände henne. Ett ögonblick följde han synen, men plötsligt försvann den utan att han kunde uppfatta några steg. Far blev, som man säger, litet perplex och stängde dörren fortare än vanligt. Mor, som låg i sängen, frågade honom om orsaken till att han stängde dörren så hastigt, men far föredrog att ej svara härpå, utan kröp ner i sin säng och yttrade ingenting.
Dagen därpå eller söndagen gick mor och ett hembiträde och dukade middagsbordet i trädgården alldeles utanför det rum där grosshandelsfamiljen bodde. Frun satt i fönstret och mor yttrade åt jungfrun: "Jag tror gumman har somnat". Vid närmare efterseende befanns det att hon var död, troligen träffad av hjärtförlamning.
Sedermera tillfrågades grosshandlanden om hans fru varit uppe på vinden lördagsnatten, men han visste säkert att hon sovit lugnt i sin säng hela natten.
Var synen ett förebud, eller vad?
T…
|
|
|
|