|
Svenska spökhistorier.
Kapitel 82.
Spökbåten som sjönk.
För femton år sedan besökte jag min morbror, som var fiskare och bodde på ett av Bohusläns många fiskelägen. Han ägde bland annat ett stort båtskjul, där han förvarade sin skärgårdsbåt och sina fångstredskap. Jag var ensam den kvällen, då det hände, men jag skall aldrig glömma, vad som då etsade sig in i min tankevärld.
Det var en sommarkväll. Himlen var molnig och det drog ihop sig till stormväder. Vågorna slogo rätt höga in mot stranden och jag betänkte mig i några minuter. Jag hade fått låna morbrors sydväst och ämnade ge mig ut med båten och lägga ut en del fiskredskap. Men jag begav mig aldrig ut, ty från den mörka himlen började regnet formligen strömma ned och det blixtrade och brakade på värre. Då, just då, höll jag på att ropa till av förvåning, men jag fick ej fram ett ord. En skepnad, lik en skugga, som hade formen av en människa, gled ut ur båtskjulet och stretade och drog med alla krafter för att få ut båten. Detta lyckades och båten kom ut i sjön, där skepnaden satte sig vid årorna och rodde ut i de vreda vågorna. Båten kastades hit och dit, men den kapsejsade inte. Jag stod och såg efter båten, som roddes allt längre och längre ut. Så med ens reste sig skuggan i båten och med ett hjärtskärande skri hoppade den i vattnet. Båten gjorde en kantring och tog in vatten och sjönk.
Jag skyndade till båtskjulet. Morbrors båt låg där på sin plats, och då jag sedan kom in och förtalde händelsen för honom, så sa han, att hans bror en gång för länge sedan gett sig ut i stormigt väder och kastat sig i sjön och drunknat. Hans hustru hade dött någon månad tidigare och han kunde ej leva, då hon gått bort.
Gehå.
|
|
|
|