|
Svenska spökhistorier.
Kapitel
2.
Claes Podebusch åker var natt till sitt slott.
Det vid ett näs av Oppmannasjön belägna Korsholm ligger som ett
verkligt sagoslott i ett av Skånes vackraste härader, det
sommarfagra Willand.
Det var danska riksrådet Claes Podebusch och hans maka,
Sophia Ulfstand, som äran tillkommer att i början av sjuttonde seklet
ha uppfört det nuvarande slottet. Det har uppgivits, att herr
Claes var en lika hård som företagsam herre. Han hade fostrats
i en tid, då man icke allenast av sig själv sökte ta ut det mesta
av vad livet hade att ge, utan ock av andra ofta utkrävde mer än
vad som kunde åstadkommas. Icke minst var detta förhållandet under
den tid, då han hade den väldiga slottsbyggnaden under uppförande.
Själv övervakade han arbetet, och Gud nåde den arbetare,
som försökte att på ett eller annat sätt slinka undan.
Hans maka, den förut omnämnda Sophia Ulfstand, gav icke honom efter. Hon var dotter till den herre vid namn Nils Holgersen, vilken uppfört det några mil längre ned i provinsen belägna Glimmingehus.
Redan under slutet av 1500-talet lade Claes Podebusch grunden till det Korsholm, som numera reser sina stolta spiror över Oppmannasjöns vatten. Att förlägga gården där ute på näset var i enlighet med tidens sed. Här kunde man genom lämpliga vattenanordningar skydda sig för fientliga infall. Under tider av örlig och oro måste man alltid räkna med sådant. Herr Claes hann icke själv med att fullborda slottet. Det tillkom hans efterlämnade maka och svärson, Henrik Gyllenstjerna, att utföra detta arbete.
Timmer hade man i de närbelägna stora skogarna och tegel slog man vid eget tegelbruk. Mot sina drängar och torpare var hon lika hård som herr Claes tidigare varit. Traditionen förtäljer, att vid ett tillfälle, då hon befann sig ute i skogen, fick hon se en torpare komma körande med ett väldigt träd. Det syntes icke vare sig hästar eller oxar framför den släde, vid vilken trädet var fastlänkat, men det gick ändå. Mannen, som var i besittning av hemliga konster, hojtade och svor. Frun anade oråd. - "Vem är det du kör med?" frågade hon. - "Podebuschen te´`Korsholm!" blev svaret. Hon bad honom för Guds skull låta bli. Torparen svarade, att om hon i fortsättningen uppförde sig hyggligt mot sitt folk, skulle han låta bli, annars komme han att köra på samma sätt med henne en gång när hon blev död. Som hon fruktade hans ondska och icke vågade sätta honom i gårdshäktet, lovade hon bättring, och höll det också.
Det nuvarande slottet blev sedermera av herr Henrik Gyllenstjerna år 1629 fullbordat och högtidligen invigt. Detta skedde i många förnäma herrars och fruars närvaro. Då hade redan fru Sophia gått till sina fäder.
Varje natt far emellertid herr Claes från Österlöfs kyrka, där han en gång blev jordad, till sitt slott vid Oppmannasjöns strand. Detta ligger en halv kilometer från de under senare tid uppförda ladugårdskomplexen. Vägen leder över en sank mad, som fordom stått under vatten. Då man väl kommit över denna, reser sig det praktfulla slottet på sin höjd utmed sjön.
Vid den väg, som löper upp till detta, äro ståtliga alleträd, som fortsätta ett gott stycke västerut mot Österslöf. I denna alle, berättade mig en gammal numera avliden skogvaktare, som i sin ungdom varit dräng på Korsholm, kunde man varje natt, i synnerhet på vintern, möta Claes Pludderbusch (allmogeförvanskning av Podebusch), då han med sitt svartlackerade ekipage i sporrsträck körde upp till sin gård. Det gick alltid så fort, att det gnistrade icke allenast kring hjulen, utan jämväl om hästarnas hovar, då han åkte fram. Hästarna voro svarta och deras ögon lyste som glödande kol.
Stod man framme vid slottet när tolvslaget förklingade, fick man se vagnen rulla upp till trappan. En svartklädd herre steg ur, öppnade dörren och gick in. En stund senare fick man se honom åter komma ut, precis som om han varit inne för att hämta något. Sedan bar det åter i väg med samma hastighet som han kommit. Det hörde ock till det vanliga, att under mörka nätter kunde man möta en svart hund i allen. Han hade ögon som glödande kol, och man aktade sig för att komma i hans närhet. Många voro de under den tiden (1860-talet), som kommo hem alldeles vettskrämda efter mötet med denna. - "För min del", tillade sagesmannen, "var jag varken rädd för skjutsen eller hunden, ty jag hade hört av den gamle ladufogden, att om man icke tilltalade dem, hade man intet att frukta."
Däremot hände det en gång, att en dräng, som i glatt och beskänkt tillstånd frampå nattkröken var på väg hem till gården, i allen överraskades av skjutsen. Drängen, som höll på att bli påkörd av den våldsamma farten, blev arg, svor och domderade över folk, som icke kunde ställa det så medan de levde, att de fingo ro efter sin död. Men i samma ögonblick fick han en örfil, som kastade honom huvudstupa i diket. Där blev han sedan liggande och fanns halvt förfrusen frampå morgonsidan av ett par tröskemän, som hade sin väg upp till gården. Men då var munnen vriden halvt upp till örat. Han sökte läkare härför i Kristianstad, men denne kunde icke bota honom. Slutligen var det icke annat att göra än gå till en klok gubbe. Denne klarade honom också, men det dröjde ett halvt år innan munnen åter kommit dit den skulle. Han aktade sig emellertid att en annan gång retas med Claes Pludderbusch.
Samme skogvaktare berättade också, att han under sin ungdom ofta brukade byta nattpass med gårdsväktaren, som varje natt gick runt gården för att efterse det ena som andra. Under dessa nätter fick man icke allenast se Podebuschens skjuts regelbundet komma utan också åtskilligt annat. Varje natt klockan tolv fick man sålunda se hurusom något stort och svart, i form av en människa, svävade ned från den ena slottsspiran och försvann i buskagerna. Vad det var visste han icke. Det vållade honom visserligen rädsla, men aldrig någon förtret. Gårdsväktaren hade i förväg sagt till honom, att om han hörde eller såg något egendomligt vid slottet eller i parken, skulle han blott vara tyst och göra korstecken frampå bröstet, då behövde man ingenting frukta.
Samme gamle väktare brukade också berätta, att en natt, då han gick på den öppna platsen framför slottet, fick han se en stor jättefågel, kraxande som en korp, komma flygande. I näbbet hade han något som liknade en människa, dinglande ned från detta, - "Vad i all världen kan det vara", ropade väktaren utan att tänka på vad han sade. - "Det är Claes Podebusch till Korsholm", blev svaret. Fågeln med sin börda försvann därefter vidare ut över Oppmannasjön, vars vågor glittrade som silver i den månljusa natten.
Huruvida det fanns någon "vit fru" på Korsholm, visste icke min gamle sagesman, emedan hans ställning vid gården icke varit sådan, att han haft att vistas där inne. Däremot ligger det en sten på Korsholms näs, en stor bokskog norr om gården, som kallas "Frustenen". Om denna finns en tradition av följande lydelse:
Det fanns för många herrans år sedan en fru till Korsholm vid namn Sophi (förmodligen åsyftas förut anförda Sophia Ulfstand, gift med Claes Podebusch), som ville komma i besittning av Näset, vilket tidigare tillhört Oppmanna by. Det blev process om saken, varvid dåvarande ägarinnan till Korsholm ålades att med ed bevisa, att Näset fordom varit underlydande Korsholm. Hon lade av dess jord i sina skor, varefter hon svor och bedyrade, att hon stod på Korsholms jord. När hon därefter satte sig på en närbelägen sten blev det ett hål i denna, som utvisar precis huru hon vid tillfället suttit. Denna sten är ganska liten, men man kan tydligen se märken i den, som om någon där suttit. Äldre personer veta berätta, att under mörka vinternätter har man ofta sett ljus lysa icke allenast i skogen utan också över sjön mot Korsholms gård.
Denna ärvdes, som vi tidigare framhållit, efter Sophia Ulfstands död, av svärsonen Henrik Gyllenstjerna, som det tillkom att slutföra den ståtliga slottsbyggnaden. Denne herre var även innehavare av det i södra Skåne belägna Svaneholm. I denna släkt förblev sedermera Korsholm i många år tills det stora godset och det vackra slottet kom i Sehestedtska familjens ägo. De gamla kunde icke nog framhålla huru älskvärda medlemmarna av denna släkt voro. Det var något helt annat med dem än Podebuscharne, vilka man pådiktade allt ont man kunnat upptänka. Man får väl hoppas, att dessa, som voro barn av sin tid, dock i alla fall voro bättre än sitt rykte.
Wix.
|
|
|
|