|
Svenska spökhistorier.
Kapitel 7.
Den osynlige mannen skrämde slaktaren.
För några år sedan flyttade jag in i ett hus, som redan efter en
vecka visade sig vara mindre angenämt att bebo. En kväll mellan
kl. 10 och 11 fick jag höra någon komma gående över gården med tunga steg.
De fortsatte uppför stentrappan och så låstes dörren till
förstugan upp och jag hörde tydliga steg därute, men så med ens
blev det tyst.
Då jag visste, att en av de yngre familjemedlemmarna var ute, förvånade det mig inte först, men vad han gjorde i förstugan kunde jag ej begripa, då det var tid att gå till sängs.
Jag gick därför upp och öppnade dörren till förstugan och skulle just till att säga: - Gå in och lägg dig - eller något ditåt - då jag till min förskräckelse upptäckte att ingen människa fanns i rummet. Jag undersökte då låset till ytterdörren, men den var låst.
Om en halvtimme hördes åter steg, och dörren låstes upp, men denna gång var det familjemedlemmarna, som kommo hem. Jag frågade dem då, varför de inte gått och lagt sig utan vänt i förstugan. De förklarade, att de inte varit uppe på gården, än mindre i förstugan, emedan de kommo direkt från en granngård. Ja, detta var endast en liten början till allt, som man skulle få uppleva på den platsen.
På vinden var ett rum inrett, men ingen av familjen ville ligga där, därför att "det spökade". I tro att det var en inbillning inom familjen, brukade vi upplåta det som gästrum, då någon kom på besök.
Jag hade bl.a. en svåger, som var slaktare och charkuterifabrikör, en robust kraftnatur. Denne kom på besök i sällskap med sin fru. De fingo ta rummet i besittning.
Jag tänkte, att det skall bli roligt att se, hur det gick, då jag hade klart för mig, att om man talat om något så fjolligt som spökerier för honom, så skulle han ha skrattat en hel vecka i sträck. Från vår sida hade alltså ingenting nämnts om några spökerier. Efter första natten hördes inget särskilt, men jag tyckte mig märka en viss nervositet i fruns uppträdande, som talade för att sömnen inte varit den allra bästa under natten. Kl.6 på morgonen efter andra natten kommo båda nedför trappan från vinden, som om de tänkte stå på huvudet i förstugan.
Jag skyndade mig att fråga vad som stod på, men fick en störtskur av förbannelser till svar, och slutklämmen blev, att de skulle packa kappsäckarna och fara med första tåg, emedan de på två nätter inte fått sova en blund. De hade rest 70 mil för att hälsa på oss, och nu foro de efter två dagar i stället för, som förut var tänkt, en vecka.
En tid senare måste jag anställa en kvinnlig hjälp i hemmet. Det var en kraftig 38-års f.d. restaurangdam, som antagligen varit med om litet av varje, och som verkade att ha nerver, som många män kunnat avundas henne. Efter två nätters vaka på rummet kom även hon stupande nedför trappan kl. 6 på morgonen, förstörd och nere, samt sade att hon ögonblickligen skulle ge sig av, om hon inte fick ligga i nedre våningen. Hon fick alltså flytta ner och stannade ännu en tid framåt. Hon var emellertid mycket medtagen av spökerierna, som läto höra av sig varje dag.
Åtskilliga gånger när vi sutto till bords och åto middag, kunde man få höra de bekanta stegen på trappan, fotavskrapningen, upplåsning av förstugudörren samt stegen därute, jämte knackning på köksdörren, som gjorde att man ofta spontant svarade "stig in".
Då jag ätit middag en dag, hade jag som vanligt lagt mig att vila på kökssoffan. Anna - som var hushållerskans namn - hade gått ut för ett ögonblick. Om en stund kom hon in och sjönk ned på en stol nästan ur stånd att kunna yttra ett ord. Jag frågade henne vad som hänt.
Hon berättade då, att hon varit ett ärende i något av uthusen, och där fick hon höra, att någon höll på att hugga ved i vedboden. Hon hade då tänkt så här: - Jaså, hade han inte ro att ligga på soffan längre, utan måste ut och hugga ved mitt under middagsrasten. Vi ha ju ändå så mycket ved huggen förut.
Hon gick till vedboddörren och sade högt: - Det behövs väl inte huggas någon ved nu. Då hon inte fick något svar, tittade hon noggrant efter i hela vedboden, men kunde inte upptäcka någon människa. Och när hon kom in, låg jag alltjämt kvar på soffan.
En söndagsmorgon skulle Anna gå ut, men kom strax in igen och sade, att det stod en så konstig människa på gården. Jag sprang genast ut, i den tron att jag skulle få se något mystiskt, men jag kunde inte upptäcka något, fast jag sprang runt stugan åtskilliga gånger. Då jag kom in, frågade Anna vem det var och jag svarade att det var en bettlare, som jag visade i väg. Men dagen efter flyttade Anna till en annan familj.
Nu var jag ensam i huset och nu ämnade jag inte ge mig, förrän jag hade klarat av den här saken.
Jag tog rummet på vinden till sängkammare och beredde mig på det värsta. Kväll efter kväll hördes stegen på gårdsplanen, nedre förstugudörren låstes upp och så fortsatte stegen uppför trappan till vinden. Det knarrade i trappan precis som vanligt och tiljorna i vindsgolvet gav det vanliga ljudet ifrån sig. En lätt knackning på dörren och så hördes hela den vanliga proceduren vid dörrens öppnande, det sugande ljud, som uppstod, när man öppnade den, emedan den gick så tätt. Man fick nu en känsla av, att man inte var så ensam längre. En sak kan jag omnämna, och det är, att dörren aldrig öppnade sig i synlig måtto, man hörde endast ljudet. Jag hade blivit väckt en gång i halvtimmen en kväll av dessa mystiska ljud. Varje gång jag var i färd med att somna hördes det åter. Klockan blev mellan ett och två och jag började att känna mig nervös. Jag tog Fältskärns berättelser och läste ur, för att kunna samla tankarna, då jag åter fick höra ljuden. Men då gnisslingen av låskolven hördes slungade jag boken i dörren, på den plats där en person borde ha huvudet, med sådan kraft, att bladen flögo åt alla håll, samtidigt som en störtskur av i tryck mindra lämpliga haranger östes över den förmente inkräktaren.
Jag envisades att i fjorton dagar ligga i vindsrummet, men sedan måste jag verkligen ge upp. Jag kunde inte stå ut längre. Jag blev klen i magen av att jämt och ständigt bli irriterad under min sömn. Då jag sedermera låg i ett rum på nedre botten, kunde jag höra hur möblerna, natt efter natt, flyttades om på mitt f.d. rum.
Jag vill till sist påpeka det, att jag hade en liten hund, och även denne tycktes förstå, vad som försiggick. Ibland rusade han upp och skällde, men lika ofta blev han rädd och sprang med raggen på ända morrande under min säng.
Kalle.
|
|
|
|