|
Svenska spökhistorier.
Kapitel 8.
Spökerierna på Sörby.
Det påstås ibland, att gamla hus ha sin särskilda atmosfär,
behaglig eller obehaglig. Vad Sörby vidkom var det oförnekligt,
att i den gamla herrgårdsbyggnaden fanns en olustig stämning.
Man märkte det inte så mycket i sällskap, men var man ensam
smög sig så småningom en allt starkare känsla av obehag över en.
Den är mycket svår att närmare förklara. Man kände sig ungefär som
om en illvillig främling suttit och iakttagit en.
Denna känsla kunde
komma över en vilken tid på dygnet som helst, likaväl en solgassig
sommardag som en mörk vinterkväll. Och när man ensam gick omkring
i de, även när solen stekte som hetast, källarsvala rummen,
var man alltid halvt om halvt beredd på att möta eller få se denne någon, vars obehagliga sällskap man aldrig riktigt lyckades göra sig fri från.
När mina föräldrar i mitten av 1920-talet flyttade till Sörby, hörde de visserligen talas om att där "spökade". De fäste inte mycken vikt därvid. För övrigt hör det ju till god ton att rycka på axlarna åt dylika historier. Det dröjde emellertid inte länge, förrän vi fingo erfarenheter och började undra över de ljud vi hörde. Mestadels lät det som om någon gick. Ibland hörde vi steg fram och tillbaka, fram och tillbaka på vinden, ibland från angränsande rum. Ljudfenomenen voro inte alls begränsade till någon viss tid på dygnet. Vi kunde få höra dem när som helst. I det längsta avfärdades de med "naturliga" förklaringar. De sades vara "hörselvilla", de sades vara "råttor", det hette, att det alltid fanns "en massa ljud i gamla hus", knäppningar i väggar och golv. Vad det nu var för något, så lät det i alla fall alldeles påtagligt som steg. Vi blevo till sist så vana vid fenomenet, att vi knappast fäste någon uppmärksamhet vid det. Det upprepades icke regelbundet. Ibland kunde vi icke höra något på ett helt år, ibland hördes stegen alltid någon gång om dagen.
Jag bodde i ett stort gavelrum uppe på vinden. Där kunde jag, vanligtvis om kvällarna men även på andra tider, ofta höra dessa steg. Det lät som om någon oupphörligt vankade fram och tillbaka på vinden. Ibland kommo stegen ända fram till min dörr, och jag väntade, att i nästa ögonblick någon skulle ta i låset. Men så skedde aldrig. Vid dörren vände alltid stegen utåt vinden. Några gånger ställde jag mig vid dörren och lyssnade. När stegen hördes som tydligast, ryckte jag upp dörren och tände i ett ögonblick det elektriska ljuset. Vinden låg där öde och dyster. Intet hördes eller syntes. Men en fem eller tio minuter efter det jag gått in i mitt rum började spatserandet igen.
Det var icke blott husfolket som kunde få höra dessa steg. På eftersommaren 1931 gästade min mors faster, en synnerligen pigg och vital 80-åring, Sörby. Jag var vid detta tillfälle utomlands, och gästen inlogerades i mitt rum, som ansågs vara tystare och mera ostört än det ordinarie gästrummet. När min mor första morgonen kom för att bjuda sin faster kaffe på sängen, fann hon dörren omsorgsfullt reglad och även barrikaderad med en del möbler. Förvånad över detta frågade hon, vad som stått på, och på sitt torr-roliga sätt svarade hennes faster: "Så mycket folk som ni ha här uppe på vinden om nätterna, vill jag åtminstone se till att ingen kommer in till mig". Så vitt jag vet, hade ingen tidigare berättat för henne om "spökerierna" på Sörby.
Ännu egendomligare än detta fall var ett annat. En jul i slutet av 20-talet insjuknade min bror mycket häftigt. Under en veckas tid svävade han mellan liv och död. Han var för svag för att flyttas till sjukhus, varför mina föräldrar togo en privat sjuksköterska, som skulle hjälpa min mor att vaka. Hon kom från staden en eftermiddag. Det var självfallet, att vid den dystra stämning, som rådde i familjen, ingen tog sig för att underhålla den för oss alldeles främmande sjuksköterskan med spökhistorier. Så kom hennes första vaknatt. Vid frukostbordet morgonen därpå sade hon med tydlig indignation: "Jag förstår inte, att inte herrskapet litar på mig. Jag har hört, hur herrskapet gång på gång i natt varit vid dörren och lyssnat. Det är ju alldeles självfallet, att om jag skulle märka minsta försämring hos den sjuke, så underrättar jag genast." Ingen av oss hade den natten varit uppe eller ännu mindre framme vid sjukrummet.
Det var icke blott steg som hördes. Då och då inträffade till synes oförklarliga och meningslösa fenomen av annan art. En eftermiddag sutto vi några stycken i min fars rum. Plötsligt hördes från det innanför belägna förmaket en våldsam duns, som om något mycket tungt men också mycket mjukt fallit ner. Vi sprungo alla upp, och på ett ögonblick hade vi slagit upp dörren till förmaket och tänt det elektriska ljuset. Där var allt i sin ordning.
En vintermorgon vid sjutiden - det var ännu ej fullt ljust ute - gick vårt hembiträde och städade i hallen. Då hör hon steg komma nedför den inbyggda trappan till vinden. Hon undrar vem det kan vara. Stel av förvåning ser hon hur trappdörren öppnas, men ingen kommer ut. Så stänges dörren av sig själv, och då kastar hon med ett illtjut av förskräckelse sopborsten och skyffeln ifrån sig och rusar sin väg. Mina föräldrar vaknade vid hennes gastande och kommo ut för att se vad som stod på.
En lika konstifik historia fast av annan art upplevde min moster, då hon vid ett tillfälle gästade oss. Den elektriska strömbrytaren i vårt ordinarie gästrum var mycket illa placerad. Den satt inte vid salsdörren, genom vilken man vanligen gick in i gästrummet, utan vid en annan dörr, som ganska sällan användes. Så kom min moster för att lägga sig. Hon gick tvärs över rummet för att tända ljuset. Då hon står med handen på strömbrytaren, hör hon alldeles bakom sig ett hårt, skarpt ljud ungefär som om ett pistolskott avlossats i rummet. Hon hoppar högt av förskräckelse och vrider samtidigt ofrivilligt om strömbrytaren. Då ser hon, hur hennes toaletter, som hängde i ett hörn, våldsamt vaja fram och tillbaka som om halv storm rådde i rummet. Något fönster stod inte öppet, ty vid tillfället rådde högvinter med hård kyla. Min moster vägrade att den natten sova i gästrummet.
Det finnes nära nog otaliga dylika "spökerier" på Sörby, som jag kunde berätta. Jag skall emellertid nöja mig med att relatera ett par saker som jag själv varit med om.
Jag har redan talat om den nästan kväljande känsla av obehag, som kunde överfalla en, när man var ensam i den gamla herrgårdsbyggnnaden. Det var ett nyår i början av 1930-talet. Mina föräldrar hade vid femtiden på eftermiddagen gått på middag till en granne, medan jag hade ursäktat mig med att jag inte hade tid utan måste göra färdigt ett arbete. Jag var ensam hemma och satt i min fars rum och läste. Så småningom märkte jag, hur känslan av att det fanns någon i närheten, som iakttog mig, allt starkare smög sig över mig. Jag kämpade på allt sätt emot den, men fåfängt. Jag gjorde en lov genom rummen. Intet fanns att se. Jag lyssnade. Inte ett ljud hördes. Jag öppnade radion för att distrahera den obehagiiga känslan och satte mig vid min fars skrivbord för att fortsätta läsningen.Så började pointern Jack, som låg under skrivbordet, att sakta morra. Jag tänkte: "Kanske det kommer någon", och gick fram till fönstret för att se ut. I det svaga snöljuset kunde jag se, att gårdsplanen låg alldeles tom. Jag sökte tysta Jack, men hans morrande blev allt hårdare. Så klev han fram och satte sig bredvid mig. Håren på ryggen stodo på ända, och jag såg hur han skalv i hela kroppen. Han stirrade stint ut genom den öppna dörren till hallen, som om han sett någon därute. Jag tyckte det var obehagligt men sökte ändå slå bort det och sade därför: "Vad är det för dumheter du har för dig, Jack? Se på Siri (katten), inte bär hon sig åt på det viset!" i detsamma vände jag mig om för att se på katten, som låg i soffan. Då står Siri med ryggen som en sprättbåge och svansen som en lampborste och stirrar ut i hallen. Det blev för mycket. Jag tog mitt parti, kastade på mig ytterrocken och gick bort till grannen, där jag förklarade, att jag funnit det tråkigt att sitta ensam på Sörby.
Man log förstående. Ingenting hade hänt. Kanske hade min sinnesstämning påverkat hunden och katten.
Vid alla "spökerierna" på Sörby inträffade det endast ett par gånger, att vi sågo ett "spöke". Ett av dessa tillfällen var jag själv med om. Det var i slutet av augusti 1930. Min mor och jag sutto och arbetade på verandan till långt in på sena kvällen. Jag skrev på min avhandling och min mor maskinskrev redan utarbetade partier. När klockan var bortåt halv ett sade jag: "Vi ger nu upp för i kväll. Jag är litet hungrig, så jag tar saft och kakor med upp på rummet." Min mor upplyste mig om att det inte fanns någon saft uppe i köket, utan att jag måste gå ned i källaren efter den. - - Sörby är byggt med mycket hög stenfot. Det som nu är källare har en gång varit köksavdelning. Det nuvarande köket ligger emellertid i nivå med rummen, och från serveringsrummet bredvid detta kök leder en trappa ner till gamla köket, som är inrett till brygghus. Innanför detta ha en gång tjänstefolkets rum funnits, vilka nu användas som skafferier. Där nere förvarade vi ock saftförrådet. Från det gamla köket leder en gång ut i det fria, vilken emellertid aldrig användes utan är stängd genom ständigt låsta dubbeldörrar. I serveringsrummet finnas strömbrytarna både till trappnedgången och gamla köket.-
Jag tände ljuset på båda ställena, innan jag gick ner. Trappan slutar med en dörr, som är stängd med en haspel. I samma ögonblick, som jag öppnar denna dörr, slås den alltid låsta dörren till kökets utgång mitt emot upp på vid gavel och in i köket kommer en stor, lång mansperson. Jag greps av en isande, oresonlig skräckkänsla, slog igen trappdörren, som jag ännu ej hunnit släppa, lade på haspeln och gick upp igen. Det kväljande obehag, som överföll mig, gjorde det omöjligt för mig att berätta upplevelsen för min moder. Jag mötte henne i hallen, och då hon något förvånat frågade, om jag inte skulle ha saft, svarade jag endast: "Nej, det gör detsamma, jag nöjer mig med kakorna."
Vid frukosten dagen därpå berättade jag, vad jag sett. Min far hånade mig litet för min feghet och sade, att jag naturligtvis bort ta reda på vem det var.
Ett par månader senare vaknade min bror vid ett svårt oväsen i gamla köket. Det lät ungefär, som om man slog med stora käppar på de tomma bykkaren. Han väckte min far, som även hörde oväsendet. Min far kastade på sig litet kläder, tog en bastant promenadkäpp, tände på ljuset i gamla köket och gick nedför trappan. När han öppnade dörren upprepades vad som hände mig med undantag av att han intet "spöke" såg. Dörren mitt emot slogs upp på vid gavel. Min far tog gamla köket i ett par språng, i det han tänkte, att det var någon. När han kom fram till dörren, var denna som alltid låst med dubbla lås.
Detta är ett urval ur "spökerierna" på Sörby. Någon mening om dem har jag knappast. Jag avstår från att ge vare sig "naturlig" eller annan förklaring.
Dos.
|
|
|
|