|
Svenska spökhistorier.
Kapitel 52.
Spöktåget i Jokkmokk.
Det som här nedan återges, har berättats sign. Av en varmt religiös och i övrigt fullt trovärdig person från orten där händelsen timade för 5 år sedan. Det var befolkningen i byn Njautijaur i Jokkmokks socken som då fick uppleva det oförklarliga artikeln handlar om.
Ett sällskap var, åkande efter häst, på hemväg från en danstillställning i en grannby. Utan anmaning av någon av de åkande stannade hästen plötsligt strax innan man nått hembyn, varvid det var nära att den fallit bakåt över de åkande i släden. Till sin häpnad fingo samtliga i sällskapet samtidigt se ett järnvägståg, med resande synliga i fönstren, passera över vägen strax framför hästen. (Närmaste vägen till järnväg från byn är 3 mil.) Förvåningen och häpnaden byttes till fasa hos de åkande då de upptäckte att resenärerna på tåget saknade huvuden. Då kusken efter flera maningar och kraftiga piskrapp äntligen fick hästen i gång, satte den i väg i fullt sken och farten gick varken att hejda eller stoppa förrän efter framkomsten till hemgården, där hästen ännu i fullt sken måste styras mot en uthusvägg. Ett par av sällskapets kvinnliga medlemmar fingo som följd av upplevelsen allvarliga nervchocker, som de hade känning av under flera veckor framåt.
Endast någon dag efter det här ovan omtalade, förtäljde min sagesman, upplevde en lappfamilj i byns närhet en lika oförklarlig händelse. Lappfamiljen, bestående av far och mor och en dotter, mötte strax intill byn en underlig figur, som ställde till villervalla med både folk och renrajden. Mitt på vägen fingo de nämligen se en figur, vilken fick håret att resa sig på huvudena på sällskapet och renarna, inte minst hos de senare, där håret reste sig längs efter hela ryggraden och svansen pekade så långt den nådde rakt upp i luften.
Renarna kastade sig blixtsnabbt tillbaka, sleto sig lösa från ledarna och satte i väg i vildaste fart tillbaka inåt skogen. Den i sista pulkan åkande kvinnan hann ej så fort kasta sig ur, utan följde med till närmaste öppna myr, där hon lyckades kasta sig ur pulkan. En i samma pulka medföljande hundvalp följde med till skogs och blev aldrig sedan återfunnen. Spöket eller synen, huru man vill kalla den, bestod denna gång av en i övrigt människoliknande figur men den saknade huvud, den med. Figuren försvann lika gåtfullt som den kommit för att visa sig.
Ännu en händelse, där något övernaturligt tros ha varit med, hade min sagesman att berätta från samma by. Endast någon dag före senast omtalade syn fick en lappkvinna, som var på väg till byn, på samma ställe sin körren av osynliga händer avselad. Seldonen hade formligen kastats av renen och denne hade, till synes skrämd av någonting osynligt, skenat i väg i vildaste fart in i skogen. Att märka är att allt detta här omtalade oförklarliga upplevts på samma ställe i byns omedelbara närhet.
V-r B-r.
|
|
|
|