|
Svenska spökhistorier.
Kapitel 67.
Prostinnans sparslant.
När jag var ung var jag anställd i en prästgård i Blekinge, där det sades att det ofta spökade. Själv såg jag ingenting, men hörde mången gång om nätterna mystiska ljud.
Prostinnan i gården var ganska kokett av sig, men prosten var sparsam, och därför fick hon inte så mycket pengar av prosten, att hon kunde tillfredsställa sitt lyxbegär, utan beslöt sig för att skaffa sig en egen sparbössa. Detta gjorde hon på så sätt, för att ingen skulle få reda på den , att hon öppnade litet på tapeten i sitt rum, och där lät hon pengarna glida ner, och ingen människa kunde ana, att det fanns någonting bakom tapeten. Men så en vacker dag var hon ute och promenerade och stupade på vägen och dog; hon hade snört sig för hårt om midjan. Prosten, som var gammal, tog det hårt; han var nämligen omgift för andra gången och prostinnan var helt ung. Han behövde predikohjälp, och då kom en pastor dit, vilken i sin tur fick bo i det rum, som prostinnan hade i livstiden. Men han kunde inte sova om nätterna, utan bad efter mycket om och men att man skulle öppna på tapeten, ty det var ett rysligt krafsande där, sedan han hade lagt sig om nätterna. Så beslöt man att öppna tapeten, och döm om deras förvåning, när de hittade över 200 kronor där. Sedan blev det tyst. Ibland visade sig prostinnan utanför prostens sängkammarfönster utan huvud, så det var många som var rädda för att gå förbi prästgården, för att slippa få se den huvudlösa damen, som de sade.
En vinterkväll fick jag ett infall; det var bra med snö på marken. Jag gick ut till kusken i stallet ett ärende ifrån prosten, tog ett lakan över huvudet och låtsades vara huvudlösa frun. Kusken höll på att få slag. Sedan stod jag vid grinden då fyra halvstora pojkar gick förbi, men det skulle jag aldrig ha gjort, ty de bombarderade mig med snöbollar, så jag gjorde aldrig om det mer.
Detta är riktig sanning.
H. M.
|