|
Svenska spökhistorier.
Kapitel 31.
Den döde prästen på vinden.
Juli 1911 vistades jag i Angelstad, Kronobergs län, ett litet samhälle
beläget utmed Vislanda - Bolmens järnväg.
Till min farbroder, villken var jägmästare och som för sommaren hade hyrt
en liten byggnad i ovannämnda trakt, anlände jag den 4 juli i och för
konfirmationsundervisning, som skulle meddelas mig av prosten i den närbelägna
prästgården. Byggnaden, som min farbroder med familj bebodde, och där även jag
skulle bo, var belägen endast ett par minuters väg från järnvägsstationen med
järnvägsspåren på ena sidan tätt löpande intill trädgården och en vacker sjö
belägen åt andra sidan av trädgården. Hur gammal byggningen var eller är,
om den fortfarande finnes kvar, äger jag för ögonblicket ingen kännedom om.
Vid tidpunkten för min ankomst och under första delen av min vistelse där,
visste jag icke heller att huset tidigare använts som prästbostad. Familjen
jag bodde hos bestod av min farbror och hans hustru, 2 minderåriga barn,
kokerska och barnjungfru, jag och en min farbrors assistent, en ung skogselev.
Huset, liggande inom en liten trädgård, på vars område längre bort även låg en
arrendators-eller trädgårdsmästarbostad bestod å nedre botten av matsal,
expeditionsrum för min farbror, sängkammare och ett mindre förmak samt ett
stort kök, hall och glasveranda. Till övre botten ledde en mörk, om också
icke lång, men knarrande trätrappa upp till en hall, varifrån ingångar till
2 st. gavelrum ledde. Utrymmet å ömse sidor om dessa rum utgjordes av stora
garderober och förvaringsrum för koffertar, flyttårar o.dyl. Ett av
gavelrummen uppläts för min räkning, under det att det andra beboddes av
tjänstflickorna. - Från första natten jag låg där hade jag svårt att sova på
grund av någon oförklarlig oro. Då och då hörde jag underliga ljud, men att
dessa, ehuru de störde mig, skulle vara av onaturligt eller övernaturligt
slag föll mig aldrig in och bekymrade mig föga.
En eftermiddag, klockan var mellan 6 och 7, det var fullt dagsljus och en
klar, härlig sommareftermiddag, hände mig något säreget. Middagen var aväten,
tjänstflickorna voro färdiga med alla göromål och allt tycktes andas frid och
ro. Jag hade ett ärende till den närbelägna järnvägsstationen som var fort
uträttat. Vid min återkomst skulle jag av någon anledning uppsöka kokerskan.
Inom parentes sagt var hon en till lynnet oförbrännelig humorist, men till
kroppsformationen grovt byggd och hade därför en något tung och ovig gång.
Då jag kom in i nedre våningen fann jag att ingen människa där syntes till,
men då jag hörde tydliga, tunga, dröjande steg från övre botten, antog jag att
någon fanns däruppe, och som gången påminde om kokerskans, var jag övertygad
om att hon var där, i synnerhet som hon hade sitt rum däruppe. Alltså i den
bergfasta tron, att den jag sökte var där, gick jag upp. Men när jag kommit
upp tystnade stegen och ingen syntes till. I den tron att den gladlynta
kokerskan skämtade med mig och gömt sig för mig, sökte jag överallt, men
intet mänskligt levande stod att finna.
Jag trodde att mina hörselnerver spelat mig ett spratt så att jag blivit
desorienterad och gick ned igen. Nedkommen hörde jag åter stegen däruppe och
alltjämt i den tron, att det var den skämtande kokerskan rusade jag åter upp.
Så fort jag kommit upp, tystnade stegen och jag genomsökte ännu en gång fast
grundligare, såväl rum som garderober och förvaringsrum, bakom koffertar och
lårar, bakom vilka jag förr eller senare trodde jag skulle finna den jag
sökte. Men även denna gång gav sökandet negativa resultat.
Jag gick då ned och ut i trädgården, där jag nere vid trädgårdsmästarbosta-
den fann samtliga husets medlemmar och även den jag sökte i huset, inbegripna
i samtal med trädgårdsmästarfamiljen. Då jag sade, att jag sökt henne och
att jag hört tydliga steg på vinden, såg hon blott på sin kamrat. Senare, när
min farbror var utom hörhåll, berättades det mig att de stegen hade även
kokerskan och hennes kamrat hört, men de hade ej vågat säga det till mig.
Samtidigt berättades det, att det varit, om kanske icke fast prästboställe
(det har nu fallit mig ur minnet) men dock hade en präst bott där och tagit
sig av daga. Jag skulle varit böjd att tro, att det hela varit en inbillning,
om icke så klara fakta förelåg som dels att jag bevisligen var ensam i huset
och att ingen kunnat komma ut eller in utan att jag måste ha sett det, dels
att jag icke ägde någon kännedom om att hörselfenomenet uppmärksammats av
andra och dels att jag icke heller visste vad som tidigare tilldragit sig där
med prästen.
När mina föräldrar senare anlände till min konfirmation, fingo de mitt rum
och jag förflyttades till ett annat mindre, men min mor kände genast obehag
inför rummet, trots att intet sagts och att jag inte förrän vi rest därifrån
vågade säga henne vad jag upplevt. Många år senare har jag upplevt andra s.k.
övernaturliga fenomen men jag är, trots i vissa delar överbevisad om att
något bortom andra sidan finnes, alltjämt skeptisk, ehuru jag när vetenskapen
en gång finner en förklaring, villigt vill antaga den som god.
Rufi.
|
|
|
|